En glad överraskning om våren

Plötsligt stod du där framför mig

Du som skulle visa mig att ännu spirar hoppet

Hoppet om den ljusnande framtiden

Om att det finns en kraft där vi inte alltid kan se den

I det mörka djupet ligger fröet gömt

Som kommer att blomma ut så snart kärlekens ljus når fram

När det sårbara höljet vågar öppna upp sig och blotta sitt inre

Där och då kan ljuset nå fram

Du var sänd till mig från ovan

För att få mig att lita på mig själv

Våga landa i den trygga vetskapen att vi lever en gång

Den gången är här och nu

Se inte bakåt

Se inte framåt

Våga vara här och nu

Njut av ögonblickets under

Böj dig i vördnad för din skapares hand

Tag tacksamt emot dess kärleksfulla smekning

Mot din varma kind

I vårsolens glans

Mysiga stunder att minnas

Tack käraste vänner som gör livet värt att levas.

Och fina kort vi fixade tillsammans!

Här är receptet på brödet:

Önskan om en stor ledare som visar vägen?

Hur ska vi förhålla oss det det som händer och sker i vår omgivning just nu? Det är ingen rolig händelseutveckling vi läser om i tidningarna.

Jag fick frågan av en amerikansk släkting om vad vi i Sverige skriver om och anser om Trump och det som hänt i Nice och Turkiet.

Jag skrev följande svar:

I feel it is scarry, no matter if it is Erdogan in Turky, Trump in US or some Swedish politician saying My way is the only one to go. That is same same but only different ideology they might prefer. Still intolerant. We all tend to want to find people who think like ourselves, no matter what it is about, just so we can justify our own way of living or thinking. If you think that there is only right or wrong, then it will be that if you think different from me and you are right then I must be wong - I don't want that so that is why YOU must be wrong. Instead, what if, we said there is no direct right or wrong. Only different way of thinking. That is much harder to adjust to. Me to, I prefer the free society and do not want to be forced to wear burka and not be able to freely chooose what to work with or think. My belief is still that as long as you don't hurt anybody  you should be able to think as you like. It can be tricky when it comes to psycological abuse, and when people feel hurt for something you say. But then it must come down to the laws that the society has made. That is what we need to follow. That is what makes it a society and not some kind of lawless world. 

We do live in a very unequal world and both you and I are born with lots of privileges that we do not want to lose or give away freely. That is a tough situation. And I honestly do not have a good answer to how to handle that. Unfortunately I do tend to not always think the best of the future. I do think we have been fortunate to live in a time with fantastic freedome and wealth, at least here in Sweden. But that time is past now and we are getting towards a darker time. Hopefully not as horrible as when "The winter is coming" in "The Game of Trones". But still... We do have a big challenge ahead of us. Lots of migration do interfear with my privileges and I am afraid of what it will do with my thoughts of a loving, caring world.  There are people who tend to do crazy stuff out of madness no matter if it is small unknown people or big powerful politicians. Both can still create this untolerant, scarry, frightened world we actually do not want to live in. The problem is how to stop them without becoming like them yourself. That is unfortunately still to find out.

Ord

Jag förstår dig precis! Det är nu, här i mörkret när jag vaknar och alla andra sover, som tankarna kommer och orden flyger runt i mitt huvud. Jag tar fram min anteckningsbok och min penna. Jag ser inte hur jag skriver för jag vill varken tända lampan eller stiga upp för risken att väcka någon. Jag vill bara ligga här och skriva ner allt jag funderar på. Så jag fortsätter att skriva i blindo och hoppas att orden fastnar och blir läsliga när timmarna gått. 

Men orden måste få komma ut. Ut ur mitt huvud. Tankarna som flyger och far. På hur livet är och kan vara. På allt man går igenom. På hur ingen egentligen fullt ut kan förstå en annan människas liv och leverne. Men att man ibland vill att någon tar en på armen, ser en i ögonen och uppriktigt frågar "Hur mår du?", " Hur står det till?". Någon som uppriktigt undrar och som sen har tid att lyssna på ett svar. Ett svar som kanske inte bara är "Tack, bara bra", "Tack, allt är fint!". Ibland vill man bara svara "Det är för j-ligt", "Jag mår skit", "Jag har så ont", "Jag känner mig så ensam". Det är inte för att vara obekväm och elak, inte för att såra. Men det behöver komma ut. Men oftast gaskar man upp sig och svarar "Tack, det är bara bra, jag mår fint". Fast vetskapen om att någon frågade kan göra hela skillnaden. Vetskapen om att där finns någon som bryr sig, som ärligt undrar, någon som finns där när man är beredd att öppna upp och berätta om allt man vill säga. När man förstår att någon finns där. Någon som lyssnar utan att låta orden påverka för mycket, utan bara lyssnar i det där tomma rummet som finns i oss alla. Där vi har möjlighet att möta en annan människa fullt ut. Inga värderingar eller bedömningar utan bara idel öra. Det är sällan vi har tid med det. Vi har så mycket annat för oss, tvätt som ska tvättas, disk som ska diskas, TV som ska tittas på, mat som ska lagas. Att sätta sig ner och bara vara, att hinna mötas, det tar vi oss inte tid till. Livet rusar på och så har det gått 43 år.

Men tänk att ord kan betyda så mycket. Ord kan såra och och förstöra men ord kan även växa och blomma ut till något vackert. De kan läka en sårad själ. Ett litet, litet ord kan betyda så mycket. Ett "Hej!", "Vi ses!", eller ett "Förlåt!" kan göra hela skillnaden. 

Jag älskar dig, tack för att du finns och för att du lyssnade!

Här och nu

Jag kan inte påverka och göra ogjort det som har varit.

Jag vet ingenting om vad framtiden bär med sig.

Det enda jag har att förlita mig på är detta här och nu.

Mina tankar är bara tankar.

Mitt ego talar till mig, inte alltid med mitt bästa i tanke.

Jag kan välja om jag vill lyssna på det.

Jag kan välja om jag vill andas in och ut och i varje andetag låta känslorna passera, komma och gå.

Förändring är det enda vi kan vara säkra på.

Ett samtal

Tänk vad ett samtal kan betyda mycket

Ett möte med en annan människa

Fysiskt eller bara virtuellt

Där utbyte av händelser, tankar, känslor förmedlas

Där två individer får dela en stund i livet

Det kan vara omvälvande

Skrämmande

Fasanfullt

Nyskapande

Underbart

Vackert

Eller bara väldigt förlösande

Ett sånt samtal som du kommer bära med dig länge

Ett sånt samtal som betyder mer än du någonsin kunnat tro

Ibland kommer de

Ibland dyker de upp

Ett samtal som bär oss in i framtiden

Kura skymning

Att denna stilla morgon sitta och titta ut genom fönstert får mig att tänka på "kura skymning". När jag söker på nätet finner jag en perfekt text och mer behöver inte sägas utan endast läs det: http://humanismkunskap.org/2012/12/19/kura-skymning-skymningstimmen/

Att ersätta prylar

Inte med andra prylar men med annat att göra, fysisk aktivitet.

När prylarna inte längre finns där så finns inte heller behovet att ta hand om dem eller att organisera dem.

Då kan jag istället göra något annat, t.ex. spela ett spel, göra yoga, gå en prommenad.

Om jag byter ut samlandet mot något aktivt kommer jag få ett annat liv än det jag är van vid. Jag kommer att lättare kunna bryta prylarnas förbannelse och få bättre fysik på kuppen. Win-win med andra ord!

Texten till detta inlägg är inspirerat av att jag läste bloggen Minimalisterna.se och den lånade boken "Var sak på sin plats" blev en passande bild.

Veckans ord i en mening

Den korpulente detektiven hade svårt att kommunicera utan förde monolog då han berättade att han skulle bestämma att det skulle vara obligatoriskt att skjutsa och samtidigt agera konsekvent.

Att diska

Kan vara väldigt skönt

En söndagskväll efter bad o bowling

När middagen är uppäten och läxorna är gjorda

Då känns det extra skönt när diskbänken är tömd

Och diskmaskinen surrar harmoniskt

Och tvättmaskinen är fylld och surrar likaså

Då tar jag min vattenkanna och vattnar några blommor

Tänker att jag är lyckligt lottad

Som får leva här och nu

I detta vi som är här

I denna stund som är vår

Stilla storhet

Så många år

Så långa år

Har du stått här

Blickat ner på alla som kommit hit

I glädje och sorg

I förtröstan och förtvivlan

Nu ljuder skönsången

Höga toner flyger genom rummet

Högt, pampigt

Jag sitter stilla

I vördnad inför dig

Den högre makten

Som fyller mig med kraft och styrka

Som låter mig växa i de utmaningar jag möter

Som låter mig se ljuset i blickarna som vågar möta min

Min blick av glädje och nyfikenhet

Av kärlek och sexighet

Av liv och lust

När vi seglar över stormigt vatten håller jag din hand

Vi är mitt i havet, vårt stormiga hav.

Jag håller din hand.

Jag vill att vår familj ska komma helskinnade över, tillsammans.

Jag vill inte förlora dig på vägen, ner i mörkret.

Jag kramar dig hårdare.

Så rädd att förlora dig. Förlora det liv vi haft.

Inte få dela en framtid tillsammans.

Jag känner hur du sakta lämnar mig.

Det är svårt att hålla dig kvar.

Jag vill att du kämpar.

Möter mig på halva vägen.

Jag vill se oss stå stärkta på fast mark igen.

Där framme i den lugna bukten.

På den ljusa stranden.

Där hoppet lever och framtiden är ljus.

Jag önskar att du orkar kämpa.

För din skull.

För min skull.

För vår skull.

Jag hoppas och längtar tills vi står enade igen.

I landet där framtiden är vår.

Där kärleken spirar och äpplena växer.

Där vi kämpar vidare tillsammans mot nya mål och ny mening.

Att vara ensam

Ensam med tankarna

Ensam med känslorna

Ensam i stunden

Ofrivilligt ensam

Det kan vara svårt

Svårt att våga möta det okända

Att ligga vaken om natten när allt är tyst och stilla

När oron kryper i kroppen och frågorna hopar sig

Då kan det vara svårt att se att gryningen kommer åter imorgon

Att solen stiger över horisonten

Att vännerna väntar runt hörnet

Att någon vill ta din hand och vara din vän

Ge dig tröst och trygghet

Gjädja din tillvaro

Stilla din ensamhet

Musik

Så många som redan upplevt det du upplevt.

Du är så lik alla andra och samtidigt så unik.

Ingen annan än du har levt ditt liv.

Ingen annan än du lever ditt liv, tar dina beslut.

Varje dag, varje timme, varje minut passerar.

Du har ett val att fortsätta.

Du kan välja hur du ska må.

Det kan göra ont. Mycket ont.

Sorgen och saknaden bränner i ditt bröst.

Men även ett påklistrat leende kommer att få din kropp att skicka bra signaler.

Både inom dig och till din omgivning.

Att tänka positivt och med tillförsikt kan hjälpa.

Solens strålar lyser.

Det är dags att slappna av.

Dra ner på tempot.

Njuta lite extra.

Se! Stanna upp och titta!

Våga välja livet.

Våga känna.

Var inte så rädd.

Du har inget och samtidigt allt att förlora.

Gör det bästa av din stund här på jorden.

Tag på dina finaste kläder en vanlig måndagsmorgon.

Gör din vardag till en fest.

Spring inte runt och vela på stationen.

Våga hoppa på tåget. Livets tåg.

Var inte så rädd.

Våga känna.

Våga välja livet.

Minnen, torkade och levande

För 17 år sedan dog min farfar och av blommorna som jag fick av mina vänner på kontoret i Atlanta, där jag då arbetade, gjorde jag denna. I alla år tills min farmor också dog hängde den på en vägg i deras lägenhet. Nu har den kommit till ett slut. Jag ska låta den gå vidare och på så vis frigöra utrymme i vårt hus. Minnena ska få stanna inom mig istället.

17 years ago my grandfather passed away and with the flowers I got from the friends in the office in Atlanta, where I was working at the time, I made this. All the years until my grandmother passed away it hang on a wall in her appartment. Now it has come to an end. I will let it go and free up some space in our house. The memories will stay within me instead.

Rensa ut

Hela huset är upp och ner.

Upp och ner och ut och in.

Så känns det.

Ett 15-spel där allt byter plats för att komma rätt.

En mental hjärngympa där varje sak utvärderas och får söka sin plats på nytt.

Inget är garanterad att få stanna.

Rensa ut, leva mer minimalistiskt, mindre sparsamt. 

Men för den sakens skull inte bli slösig.

Få tid till det som verkligen betyder något.

Ger du mig glädje?

Är du en favorit?

Kan jag leva utan dig?

Har jag använt dig det senaste halvåret?

Kommer jag använda dig det kommande halvåret?

Ja, det låter som om det är en person jag pratar om,

men det är mina SAKER.

Om man som jag skapar relationer till ALLT, ja då blir det även en mödosam process att skiljas från sakerna.

Men det går, sakta, sakta. 

En liten sak här, en liten sak där.

Vissa saker förtjänar att få stanna.

Ibland är det för svårt och jag låter känslorna vila.

Men denna sommar är bra.

Perfekt väder.

Svalt, skönt.

Inget annat som drar.

Alla är lite nöjda med att skrutta runt.

Nu ska jag ta ett tag till.

Pausen är över.

Tillbaks till "arbetet", det befriande, utrymmesskapande.

Sommarfrukost

Kylig, frisk, solig luft.

Plock och pyssel.

Fin dukning.

Kaffedoft.

Kokta ägg.

Nybakta frallor.

Gott pålägg.

Kanna med te och god juice.

Nyplockade blommor från trädgården.

Trevligt sällskap.

Detta är vad en bra sommarmorgon kan innehålla.

Minnen till svunna tider.

När jag var liten och kom in i köket där min moster stod på lantstället och förberedde frukost.

Somrarna som skapade så mycket glädje.

Tacksamhet

Trots en kylslagen vår med bistra vindar lyser maskrosorna ikapp med förgätmigej på framsidan som ännu inte fått någon större omtanke.

Men jag skänker en tacksam tanke att de trots allt vill komma åter.

Förgylla den mark som varit kall och frusen.

Ge skydd till mina bittra, slemmiga, räliga, långsmala fiender.

Kriget mot sniglarna skulle troligtvis påbörjats för länge sedan, eller aldrig upphört senast jag var på jakt efter dem.

Men det får vänta.

Idag ligger jag här och är tacksam.

För min familj som sover så sött.

För allt jag hunnit med eller valt att inte göra idag.

För att vi har värme och mat.

Och för att blommorna åter blommar.

När tiden inte räcker till...

...då ger våren sig tillkänna.

Då vill potatisen i jorden och pelargonerna beskäras.

Men dagen har fortfarande bara 24 timmar och jobbet ska skötas.

Barnen ska hämtas och tvätten vikas.

Det kliar i ögonen och likaledes i de gröna fingrarna som skolat om små plantor.

Då önskar jag att nyfikenheten inte var så stark.

Att önskan att göra allt kunde stillas.

Men livet rullar på i en rasande takt.

Barnen växer och frodas, skrattar och gråter.

Mitt i allt står vi som försöker hinna med i livets karusell.

Men det går bra. Ibland får man se till att välja en lite långsammare tur.

En där man hinner njuta av färden och utsikten.

En där vännerna kommer förbi och hinner ta en kopp te.

En där ytan inte har så stor betydelse.

En där vi bara kan vara.

Och som det sägs: Livet är en fest med dig som hedersgäst.

Gör det bästa av din korta stund på jorden. Låt inte detta bli de sista orden.

Kram på er alla!

Ett annat sätt att se på det

Tänk vad lätt det är att se saker annorlunda när du själv inte är mitt i dem.

Står på tåget som kör så fogligt som det ska. Fram till dörrarna kommer en kvinna. Hon är måttligt stressad. Hon muttrar och tittar irriterat ut. Kollar i gången och beklagar sig när tåget saktar in trots att ingen station är i sikte. Det känns som om hon tycker att tågföraren borde veta att hon är stressad och därför borde köra fortare.

Jag som inte har någon tid att passa, inga barn att hämta, står lugnt och väntar. Har lust att säga till henne att jag tror att tågföraren nog gör allt i sin makt för att ta oss från punkt A till punkt B på snabbaste och säkraste sättet. Att hon med sin attityd endast skadar sin egen kropp och förpestar sin omgivning. Att hon knappast får tåget att köra snabbare med sitt agerande eller sina tankar och ord. Men jag väljer att stå tyst.

När vi tio minuter senare är framme kan hon inte snabbt nog komma av. Jag kommer strax efteråt. Hon springer i rulltrappan, vilket jag också gör då det är min dagliga motion. Jag tror inte att hon tänker på sin dagliga motion i det läget.

Snart försvinner hon ur min synvinkel och jag fortsätter lugnt framåt..

...tills jag kommer runt hörnet och ser att min buss står vid hållplatsen och väntar. Då springer jag de sista meterna!