Sprudlande

Hon sprudlade av liv och energi när hon sprang nedför trappan och rykte upp dörren till hans lägenhet. Äntligen var han hemma! Hon längtade så varje vecka på att fredagen skulle komma. En svag doft av rökelse nådde hennes näsa och det svaga ljuset från de tända stearinljusen fick henne att rysa av välbehag. Oh, så ljuvligt med detta lugn som nu väntade. Tonerna av musiken spred sig ut i trappuppgången när hon drog igen dörren bakom sig. Han kom ut och mötte henne med orden "Hej älskling, nu kan helgen äntligen börja!".

Dubbelliv

Äntligen var fredagen här och arbetsveckan började närma sig sitt slut. Ett ändlöst tjatande om deadlines och ändrade förutsättningar. Det stod honom upp i halsen. Men något skulle han ju göra för att tjäna sitt levebröd. Om han skulle svara ärligt så gick han igång lite på att leva sitt dubbelliv. Det var ingen som kunde ana vad han egentligen höll på med på helgerna. När han slutligen var hemma och kunde hänga in den strikta kavajen i garderoben igen. Han ville egentligen inte leva på något annat vis. Visst, ibland blev det lite enformigt och ensamt, men belöningen desto större när helgen kom.

I samma stund strålar genom molnen

I samma stund som den skarpa strålen bröt genom molnen träffade den henne och hon föll hastigt ner med en kraftig smärta i sitt vänstra ben. Rädslan spred sig i hennes bara kropp när hon sakta hasade sig framåt och med hjälplös och sargad blick tittade upp på förödelsen runt omkring henne. Nog hade hon försökt föreställa sig hur detta skulle kunna bli men aldrig i sin vildaste fantasi hade hon trott att det skulle kännas så här. Detta var bara början. Ännu hade inte förlamningen nått resten av hennes kropp. Ännu hade hon kvar sin tankeförmåga, sin viljestyrka, sitt hopp. 

En kraftig smäll hördes och tåget skakade till innan det plötsligt saktade in och stannade. En oangenäm, stickande doft spred sig i kupén och alla passagerare började tårögt hosta. I högtalarna hördes "Mind the gap" upprepade gånger då högtalarsystemet hade hakat upp sig. Sen blev det helt mörkt. Conrad plockade snabbt upp gasmasken ur sin väska så fort han hörde första smällen. Han visste vilken panik som skulle uppstå när strömmen gick. Runt om honom hörde han barnens rädsla och föräldrarnas uppskärrade försök att lugna sina barn trots att de var lika förvirrade och rädda. 

Del 1:6 Blå fasad

Uppe på den blå fasaden dansade fotbollen av ljus. Det var en småkylig kväll i December och han hade lämnat kontoret för att bege sig hemåt. Ryggen värkte. Att hela dagen rusa från det ena mötet till det andra gjorde inte att hans stressymptom minskade. Om han satt nedböjd och stirrade in i laptopen dagarna i ända kände han en brännande smärta i nacken när han gick hem på kvällen. Det strålade ut i vänster arm. Han hade till och med uppsökt läkaren på vårdcentralen en gång i tron att han fått problem med hjärtat. Men läkaren hade bara sagt att han behövde ta det lugnt, gå ner i tid, göra något annat. Ha, jo pytsan, det kunde hon ju tro att han hade tid med. Nej, han hade ju blivit befodrad nyligen. Då gällde det att visa att man var förtjänt av jobbet. 

När han kom hem fick han för det mesta sätta igång datorn och kolla av de sista mailen som kommit in. Alltid var det någon på sydamerikanska kontinenten som förväntade sig några stausrapporter direkt. Några siffror som skulle diskuteras. Men han ville vidare. Klättra högre. Då spelade inte lite ryggont någon roll. 

Han hade länge suttit på lägsta nivån i bolaget och svurit att han var värd något bättre. Fått än det ena jobbiga projektet efter det andra. Till slut hade äntligen rätt chef kommit in som sett vad han gick för. Sett att han var värd att satsa på. Nu äntligen skulle han få skörda frukterna av allt sitt slit. Nu skulle de goda dagarna stunda och allt bli som en ljum vind över böljande sädesfält.

Del 1:5 Tågstopp

Plötsligt stannade tåget. Hon tittade sig oroligt omkring. De hade inte annonserat att de närmade sig någon station och hon ville verkligen komma fram i tid. Konduktören rusande förbi i gången men det gick så snabbt att ingen reagerade innan han hunnit passera. Det hade ju varit bra att få reda på hur länge stoppet skulle vara. Hon böjde sig ner och plockade upp portföljen från golvet. Telefonen låg nerslängd ihop med papperna från mötet. Ja, det blev väl till att fördriva tiden lite. Mötet ville hon för tillfället lägga så långt bakom sig som möjligt. Hon gick in på Feeden och bläddrade igenom bloggarna hon följde. Förstrött tittade hon på än det ena än det andra. Det var alltifrån äppelpynt i trädgården, dagspa och feng shui analyser till ekonomiska utvärderingar och grönkålsrecept. Nej, hon kunde inte släppa tankarna på mötet utan la ner telefonen och försökte istället lösa ett korsord hon påbörjat imorse.

Del 1:4 Mjölk

Mjölken som kom ut ur glaset var alldeles klumpig. När locket på Philidelfiaosten lyftes såg man att där låg ett grönt, luddigt, veckat täcke över den vita krämiga osten. Det var längesedan någon hade öppnat detta kylskåp. Det var längesedan någon bott i detta huset. Hals över huvud hade de fått bege sig av. Söka sig en bättre tillvaro. Fly bort ifrån detta fasansfulla som intagit deras liv. De hade hoppats på att finna lyckan eller åtminstone friden där de till slut kunde stanna upp och slå sig till ro. Men kvar fanns huset med sängarna obäddade, kylskåpet fullt med mat, barnens leksaker utspridda på golvet som om man kunde vänta sig att de snart skulle komma tillbaka och fortsätta leka. Men barnskratten och gråten hade för längesedan tystnad. Huset började sakta förfalla när ingen bodde här och kunde sköta om det. Elen fungerade inte och inget vatten kom ur kranarna. Växterna i trädgården var övervuxna och började leta sig in över trädäcket, in genom de trasiga fönsterna. Familjen som bott här hade tyckt mycket om sitt hus. De hade umgåtts mycket med grannar och andra vänner. Nu var hela området tömt på folk. Hela byn låg öde. Ingen var kvar som cyklade till jobbet på morgonen, ingen som tog sina barn till skola och dagis. Ingen som klagade på att grannens tomt såg skräpig ut. Ingen som rusade till dörren och ropade att "nu kommer mormor och morfar". Ingen som hade häftig älgskog i tv-rummet när barnen somnat. Nu var här alldeles tyst så när som på musen som sprang över parkettgolvet och fågeln som flög in och ut med kvistar till boet. Alldeles tyst och stilla. 

Del 1:3 Höst

Hon älskade hösten. Den klara luften, de regntunga skyarna, prasslet av alla löv under fötterna. Hon såg inte upp där hon gick i mörkret. Skärmens ljus lös upp i ansiktet på henne med gjorde inget för att leda hennes väg. Nästan krockade hon med ett träd som kom i hennes väg. Intensivt skrev hon på meddelandet till honom. Ursinnigt! Att han inte bara kunde lägga ner. Ta det lugnt och låta tiden ha sin gilla gång. Nej, han hade försökt övertyga henne att detta måste göras. De lyssnade inte på honom. Alla sätt hittills hade varit fruktlösa. Ingen respons. Nada! 

Del 1:2 Foajen

Markus parkerade cykeln i cykelstället och tog av hjälmen. Det var inte första gången han var här. Men nu hade han fått nog. Vecka efter vecka hade han mailat dem, ringt och när han efter flertalet påtryckningar inte fått det resultat han önskat så var det dags för ett fysiskt besök. Han låste cykeln och klev med bestämda steg in genom dörren. Det var större än han hade föreställt sig. Marmorgolv, stora panoramafönster, högt i taket och längst bort i den enorma foajen stod en, som på avstånd verkade vara pytteliten, receptionsdisk. Efter den första beundran av rummet tog han återigen upp stegen och gick vidare fram till killen som stod bakom disken. "Hur kan jag hjälpa dig?", frågade killen med försiktig röst. Ny på jobbet, borde det stått på hans skylt istället för Bengt - receptionist, tyckte Markus. "Jag är här för att träffa Gunn-Mari Jansdotter".

Del 1:1 Tåget

När hon klev på tåget var hon lätt anfådd. Det var med nöd och näppe hon hunnit. Mötet hade fått avbrytas i förtid. Snabbt hade hon rafsat ner anteckningarna, snott åt sig jackan och rusat iväg. Nu tog hon upp biljetten och kollade vilket platsnummer hon hade. 27B. Det var i den tysta kupén. Föhoppningsvis var det lite folk på tåget idag. Det var ju trots allt bara tisdag kväll. Värre var det på fredagar. Då kunde de sitta i den tysta kupén med musik på hög volym som trots hörlurarna hördes ut till medresenärerna. Eller de prassliga godispåsarna som folk verkade tro inte gjorde några ljud ifrån sig. Usch, de kunde driva henne till vansinne.