Efter att de senaste åren läst ett antal böcker om peak oil, survivalism, omställning och dylikt är det nu äntligen dags att sätta tänderna i Lars Wilderängs Stjärnklart. En apokalypsbok utan zombies. Jag har följt Lars blogg Cornucopia?och läst om hans författande av boken. Det är inte med lite entusiasm som jag inser att min man köpt boken över disk för att slippa vänta i kö för att låna boken på biblioteket som x:te reserv.
När det väl blir min tur att läsa så kan jag inte låta bli att leva mig in i berättelsen så till den milda grad att jag tror detta kommer att inträffa imorgon. Eller redan nu, speciellt när lampan blinkar till på toaletten som den aldrig gjort tidigare, eller när jag läser att larmknappen på jobbets hiss slutat att fungera och vi ombedds ta med telefonen ifall hissen skulle stanna. Små, små saker som sammanträffar med tidpunkten då jag läser boken. Mitt förnuft säger mig att det bara är min hjärna som spökar men det är dock allt Lars som planterat fantasierna där.
Jag ser hur samhället kollapsar och människorna agerar utifrån själviskhet för att ha en chans att överleva. Samtidigt som jag ser mig om i mitt eget hem och förstår att jag är långt ifrån överlevnad om något liknande skulle inträffa här. Vi ska alla genomgå faserna förnekelse, ilska, förnandling, depression och acceptans. Att läsa Stjärnklart är en bra start på vägen mot resiliens. Den får i alla fall mig att tänka till en gång extra på vilket sårbart samhälle vi lever i och vad som egentligen betyder något denna korta stund vi är här. Jag längtar redan efter nästa del i serien och jag tycker gott Lars kunde skriva lite fortare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar