Trots en kylslagen vår med bistra vindar lyser maskrosorna ikapp med förgätmigej på framsidan som ännu inte fått någon större omtanke.
Men jag skänker en tacksam tanke att de trots allt vill komma åter.
Förgylla den mark som varit kall och frusen.
Ge skydd till mina bittra, slemmiga, räliga, långsmala fiender.
Kriget mot sniglarna skulle troligtvis påbörjats för länge sedan, eller aldrig upphört senast jag var på jakt efter dem.
Men det får vänta.
Idag ligger jag här och är tacksam.
För min familj som sover så sött.
För allt jag hunnit med eller valt att inte göra idag.
För att vi har värme och mat.
Och för att blommorna åter blommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar