För att kunna leva - av Yeonmi Park

Det finns människor på denna jord som lever ett liv som du i din vildaste fantasi inte kan förstå hur de klarar. På något sätt känns Yeonmis berättelse inte verklig. Eller så är det så att jag gärna vill att den inte är det. Jag vill så gärna kunna tänka mig att detta är lika mycket fiction som i Game of Thrones. Men tyvärr är denna bok sann. 

Boken igenom redogör hon sakligt för hur hur barndomens tillvaro tar sig an. Det är som om jag stänger av min egen empati när jag läser för att överhuvudtaget kunna läsa vidare. Såsom Yeonmi själv gjort hela sitt liv för att överleva i det Nordkorea där hon växer upp och lever sina 13 första år i livet. Innan hon flyr via Kina, Mongoliet och slutligen når Sydkorea. Hon är en ung människa som idag 23 år gammal har upplevt saker som ingen någonsin ska behöva uppleva under en hel livstid. Jag har alltid visst att jag lever i en skyddad del av världen. Det blir extra tydligt när jag läser boken. Att få lov att vara fri i kropp och tanke är inte alla förunnat och något vi, jag tar för givet om jag ens tänker på det. 

När jag läst klart boken kollar jag några Youtube klipp och berättelsen kommer i kapp mig när jag ser ett klipp från One Young World Summit på Irland. Detta tal som Yeonmi håller har jag precis läst om. Då spricker mitt skydd och tårarna kommer. Där landar berättelsen inom mig. Jag tackar min dotter som var den som villa köpa boken. Utan henne hade jag inte vetat vem Yeonmi Park är eller vilka uppoffringar hon behövt göra för att hjälpa sin familj till en bättre tillvaro och sprida kunskap om Nordkorea. Vi kan alla inspireras av hennes berättelse till att göra stordåd i våra egna liv och sakta men säkert göra denna värld till en bättre plats, för dig, mig och alla andra!

https://youtu.be/Ei-gGvLWOZI

Kaosologi av Micael Dahlen

… och plötsligt åkte en glasskål i golvet och gick i kras. Detta skapade ett nytt händelseförlopp, något som jag inte förutsett. Oj, vad skönt att livet inte blir som vi tänkt oss! För hade det varit lönt att leva om vi redan visste utgången, vad varje sida i livets bok innehöll?

Istället finns det oändligt med alternativa vägar varav vi till slut hamnar på en som ständigt kan ändra riktning. Ofta kanske vi tror att en viss väg är den trevligaste, skönaste osv. Men kan vi egentligen någonsin få reda på det?

 

Ja, detta var mina egna tankar efter att jag läst boken Kaosologi av Micael Dahlen. När jag var på sista kapitlet tänkte jag att jag efteråt måste sammanfatta alla hans bra ord i en mening och bära med mig den som en lärdom. Det behövde jag inte – han hade så snällt sammanfattat det hela till mig.

Om du också vill ta en genväg gå då till sidan 239. Men jag rekommenderar dig verkligen att strunta i det och istället läsa hela boken. Jag är ju förvisso en sån som Micael nämner, en som läser böcker från pärm till pärm, och det går säkert att läsa boken på andra sätt också. Men boken innehåller MYCKET tänkvärt som KAN påverka hur du ser på resten av ditt liv, stund för stund. En annorlunda bok som kanske inte direkt är en mindfulness bok, en bok om medveten närvaro. Men samtidigt är just det, väldigt mycket! TACK Micael för väl skrivna ord! Du ÄGER!

 

Nu ska jag återgå till mitt nujag, romanleva och hitta lyckostunderna! Glöm inte att avmåstefiera, använda dig av din vankraft, dina krivkar, förtankar och parallellmakt för att påverka livssuddet och förstå kaosologin.

Nu är det dags igen... (recension del 1, Stjärndamm av Lars Wilderäng)

att återse Filip, Gustaf, Anna och de andra karaktärerna i Lars Wilderängs triologi. Denna gången är det sista delen Stjärndamm som hamnat i brevlådan och som ska få nöjet att läsas under semestern. Fem kapitel in läser jag åter med spänning och förfasas över att jag inte kan läsa snabbt nog. Jag vill ju veta NU hur det går och vad som ska hända.

Yoga Girl

Rachel Brathens bok "Yoga Girl - att finna lycka, skapa balans och leva med ett öppet hjärta" är pur glädje och lycka rakt igenom. Inte på någott glättigt och jobbigt vis utan bara underbart befriande. Texter som beskriver hennes egen resa, som inte varit spikrak samt yogainstruktioner och de korta recept på mat som är mycket lätta att ta till sig gör det så väldigt bra. Inga pekpinnar och inget som får dig att se ner på ditt eget liv. Bara skönhet och njutning. Jag kan erkänna att jag inte trodde jag skulle gilla den så mycket som jag gjorde. Tre dagars sporadisk men fokuserad läsning senare så kan jag säga att den var väl investerad. Visst, det är inte alla förunnat att bo på Aruba, eller åka världen runt och bli fotograferad på vackra platser. Men jag kan här i min kalla vardag drömma mig bort och låta mig inspireras och sen inse värmen som finns inuti mig. Glädjas åt närvaron att vara här och nu. Tacksam för att vakna och leva ännu en dag. Andas, andas, andas...

Sockerdetox

Jag har haft Fredrik Paulúns bok "50 genvägar till ett sockerfritt liv" ett tag i min ägo. Det har varit andra böcker som kännts mer intressanta att läsa. Tills nu. Förra söndagen såg jag dokumentären Sockerfilmen "That sugar film" på SVT Play och blev nyfiken på sockerdetox. Inte för viktens skull, men för humöret, hjärnan och min hys skull. Kan det påverka mig på ett positivt sätt att minska sockermängden? Det går bara att finna ut på ett sätt, genom att testa. Så denna väl valda påskvecka började jag. Hur tänkte jag nu? Gigantiska påskägg fylldes dagligen med lösgodis på jobb. Underbart lösgodis som jag bara fick ignorera. God fika med smaskig chokladkladdkaka valdes också bort. Det har i fyra dagar gått förvånadsvärt bra. Jag har ätit två ägg, en banan och nötter till frukost. Luncherna på jobbet älskar jag och äter alltid massor, huvudrätt, sallad och knäckebröd med smör. Den enda skillnaden var att jag bytte lingondrickan mot vatten. Och på kvällen var det att tänka lite annorlunda och fylla pannkakan med spenat, chèvre, lök, fröer och annat lite matigare, som ett exempel. Jag gjorde värmda äpplen med kanel för att få något sött till dem, men jag var så mätt efter mina två crépes att det fick bli efterrätt istället. Svårast har varit den mentala biten. Vad ska vi fika på nu? Vad ska jag baka? Och att vara "udda" och utanför gemenskapen. Känslan av vad andra ska tänka? Varför ska hon vara så speciell. Vill inte behöva försvara mig. Men allt det sitter egentligen bara i mitt eget huvud. Jag behöver inte snacka så mycket om det. Förmodligen känns det så för att jag fortfarande behöver övertyga mig själv med att fortsätta. Hittade en underbar bok i stan idag. Den fick följa med hem. "Sockerfritt" av Sue Quinn. Med korta, enkla recept och fina bilder. Nu löser det sig med fika och ersättningar. Här finns massor av tips och idéer. 

Stjärnfall av Lars Wilderäng, recension del 3

Att tänka på innehållet i boken Stjärnfall när världen runt omkring håller på att rämna är inte roligt. Ensamheten hos karaktärerna gör sig påträngande i en värld som är både ond och orättvis. Ingen har sagt att livet ska vara lätt, men ibland är det extra jobbigt att stiga upp och gå vidare. Vad finns det kvar att leva för? Vad är meningen med livet? Hur går vi vidare tillsammans när alla hot spökar i hjärnan? När hopplösheten hänger tungt över våra axlar? När tillvaron ter sig nattsvart? Att sugas in i det svarta hålet utan vare sig fysisk eller psykisk ficklampa... Där vi inte vet hur lång vägen är att vandra innan ljuset i tunneln dyker upp, OM det dyker upp! Hur håller vi hoppet, tron och kärleken flytande och vid liv?

Stjärnfall är än mer dystopisk än vad Stjärnklart var. Trots sin, i mina ögon, orimlighet i många av sina faktiska ord kan jag trots allt se många liknelser och kopplingar till verkligheten. Mycket kritik och samtidigt en författare som periodvis troligtvis haft mycket roligt vid skrivandet. Ett skrivande som kanske också kantats av mycket djupare tankar och funderingar. Men det kan bara jag spekulera i och ev. författaren svara på. Vilket i och för sig är oväsentligt. Frågan är hur det påverkar oss som läser boken och hur vi går vidare härifrån. Endast Lars kommer veta hur karaktärerna går vidare. Och kanske får vi andra svar om ett år eller så. Om vi överlevt till dess.

Nu kom den äntligen...Del 2 angående Lars Wilderängs Stjärnfall

En lång väntan och nu är den äntligen här... Lars Wilderängs bok Stjärnfall.

Men nio kapitel in i boken inser jag att jag måste lämna den till maken så han får börja läsa den istället för mig!

Snyft.... Jag vill nämligen läsa om första delen, Stjärnklart, för att ha färskt i minnet vad som hände i del ett, innan jag nu fortsätter i del två. Arggg... Varför gjorde jag inte det tidigare i sommar när jag ändå bara väntade!?!? 

Kan dock avslöja att det evenuella hopp om framtiden som jag möjligen hade efter att ha läst Stjärnklart var som bortblåst efter de få kapitel jag han läsa i Stjärnfall. Det är lika bra att gå och lägga sig och dö om apokalypsen kommer, förlåt uttrycket men hyfsat dyster början om ni frågar mig. Självklart vill jag nu så snabbt som möjligt ta mig igenom båda böckerna för att se om känslan kommer kvarstå. Sen får vi ju se om kommande års väntan blir lika lång som detta årets... Lars, snälla skriv lite fortare! Ytterligare recension kommer. Stay tuned!

Att vänta på någonting gott... Del 1 angående Lars Wilderängs Stjärnfalll

Ja, så börjar det ju, men jag vet inte om det är någonting gott jag väntat på i ett år nu. Lars Wilderängs bok Stjärnklart lästes ju med fasa och spänning. Och knappt någon dag går numera förbi utan att survivalism och överlevnad i någon form passerar mina tankar. 

Nu anländer snart den förbeställda boken Stjärnfall med posten. Del två i en framtida triologi är det sagt. Och jag gissar att allt inte slutar gott. Nu undviker jag att läsa favoriten Lotta Lexéns inlägg om boken, eller Cornucopia?'s inlägg om hennes recension. Vill inte riskera att bli påverkad och få mer förutfattade idéer än jag redan har. 

När väl maken och jag gjort upp om vem som ska läsa boken först så är jag beredd på att boken de kommande dagarna därefter kommer att uppsluka all min lediga tid. Disk och tvätt kommer att bli eftersatt. Förhoppningsvis håller barnen sig lugna. Men vetskapen att jag sen måste vänta ytterligare ett år på uppföljaren och den avslutande delen stör mig redan. Jag vill läsa allt NUUU!!!

Spänningen närmar sig. Snart är det dags!

Just nu slukar jag böcker

Hela golvet bredvid min säng är alldeles fullt.

De får inte plats vare sig på eller i nattduksbordet.

Jag besökte Stadsbiblioteket härom dagen då jag skrivit fel hämtställe till en bok jag reserverat.

I normala fall brukar jag välja och besöka vårt lokala bibliotek i byn.

Men det gjorde inget.

Dock kom jag ut med kassen och famnen full av böcker.

För det finns ju så mycket spännande att läsa.

Sen får jag låna om och låna om för att hinna igenom alla.

Tur vi kan göra det över nätet och slipper besöka biblioteket varje gång.

För det går knappt att gå dit utan att låna nya böcker varje gång.

Böcker är lite av en passion för mig.

Jag har bokhyllorna fulla och har väldigt svårt för att göra mig av med dem.

Jag skapar relationer och minnen till var och en, som till så mycket annat.

Sen är det kört.

För det är ju så svårt att slänga bort sina nära och kära.

Jag är ingen snabbläsare.

Det går inte fort. Jag väger orden i mina tankar när jag läser.

Men när något väl griper tag i mig så kan jag inte släppa det.

Därför fixar jag att plöja igenom en hel del böcker trots allt.

Jag försöker öva mig på att inte vara så strikt när jag tar upp en bok.

Försöker lära mig att inget farligt händer om jag skummar igenom boken, om jag bara läser lite här och där eller om jag kikar på slutet innan jag läst resten.

Böcker är spännande!

Tänk vilka världar vi kan besöka med ordens makt.

FANTASTISKT!

Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa - av Malene Larssen

I julas hade jag turen att vinna boken "Man dör inte men man blir en ganska knäckt människa" - av Malene Larssen, på hennes blogg "Alla har lättheter".

Den har undertiteln "12 föräldrar till barn med NPF berättar sin historia" och innehåller även resultatet av en undersökning med 300 föräldrar.

I ärlighetens namn är det inte någon direkt upplyftande bok. Inget du ska läsa när du vill skratta och må bra. Men boken ÄR trots det BRA, MYCKET bra! Väl värd att läsa, både för dig som har barn med NPF men även för dig som inte har det.

Mycket känner jag igen mig i. Det känns lite tröstande trots allt att vi inte är helt ensamma med våra upplevelser. Men den är med en liten klump i magen som jag läser vidare. Jag letar likheter, sållar bort skillnader. Vill få bekräftelse, försöka förstå och se om där finns några tips och idéer på vägen för oss. Något som kan underlätta vår vardag, underlätta för oss, för mig och min familj. 

Våra barn är inte som andra barn. Jag har tre egna individer som reagerar helt olika på samma typ av bemötande. Det går inte att dra alla över en och samma kam och tro att de ska agera och reagera likadant. För så fungerar det inte! En liten tanke i fel ögonblick och brist på konsekvenstänkande kan förvandla den lugnaste morgon till ett stressigt helvete och du står helt överrumplad och handfallen. Om du då inte är beredd att ta till alla dina förhandlingsknep och parera så kan det gå bra mycket längre tid än du tänkt dig för att komma ut genom dörren. 

Mycket handlar om skolsituationen och det är ju ofta där som symptomen blir extra tydliga. Har du svårigheter med fokus, koncentration, konsekvenstänkande, motivation så blir det i miljöer där detta krävs extra jobbigt. Miljöer där många samlas och ska passa in i samma mall gör att vissa inte orkar hänga med och kroppen kommer göra sitt för att överleva. Där är ju personer olika och några kanske reagerar redan i miljön där svårigheterna uppstår medan andra håller samman och gör sitt bästa men orkar inte hålla ihop när de kommer hem och resten av familjen får plocka upp spillrorna. Det är lätt att känna sig missförstådd när allt du vill är att förstå och göra det som känns rätt. Men om andra inte tänker som du så kan det kännas väldigt fel.

Föräldrarna i boken beskriver sina upplevelser och hur de ser på sina barn och deras situation i livet. Boken är krasst rakt på sak. Beskrivningarna är naket avklädda. En positiv dysterhet stannar kvar i slutet av varje berättelse. Den där känslan av att jag vill, hoppas och tror att det ska gå bra för mitt barn, bara det inte hamnar i fel sällskap eller råkar in i olämpliga situationer. Den där dystert hoppfulla, positiva förhoppningen med den oroliga undertonen.

Beställ den, läs den!

Ingen familj är en ö - av Anja Wikström

Åtta intensiva och underbara år har vi nu haft hittills med vår son. År som formats av hela vår familj och händelser i vår omgivning. Saker som etsat sig fast i minnet är när BVC sköterskan i positiv anda säger att hon ska minnas namnet på vår son då det är något speciellt med honom. När vi avböjer en utlandsstationering då vi inser att det kommer att vara väldigt tufft för personen som inte ska jobba utan som ska ta hand om en intensiv ett och ett halvt åring och ett snart fyraårigt storasyskon. Hur tufft vi har det när en av oss är på tjänsteresor och den andra går hemma med tre små barn i huset där det pågår full renovering med massa hantverkare. 

Men vi tar oss igenom det. Vi är lyckligt lottade. Har ett bra nätverk. Säkert besvärliga föräldrar i vissa andras ögon. Vi är föräldrar som kräver extra fokus av skolan till stora barnet trots att hon ligger långt fram i många skolämnen och har så himla lätt för läsningen. Vi tjafsar med skolan trots att vår son, som mot mina egna fördomar, har lärt sig läsa hyfsat tidigt och som är en klippa på matte. Det finns andra som inte ser det vi ser innanför dörren till hemmets trygga värld. Där vi ständigt måste parera tillvaron för att underlätta för livet innanför och utanför hemmets väggar. Vi som får utstå många hårda ord och handlingar. De andra personerna ser inte när bägaren rinner över, när gränsen nås och vi desperat vänder oss till BUP för utredning. Då vi läst tillräckligt om ADHD och ser att så mycket stämmer överrens med hur vi har det. Visst, vi är samtidigt förskonade. Det uttrycker sig inte alltid så gravt som det säkert kan göra för många andra familjer. Men vi har också blivit bra på att lägga till rätta vägen, parera och underlätta. Detta har vi gjort för att kunna överleva, för att ens kunna fungera som familj. Det har säkert många gånger uttrykt sig i form av ilska och irritationer på andra ställen, på jobbet, gentemot släktingar och i andra situationer som vi inte riktigt ser och förstår. Men vi förstår nu att detta är något vi alltid kommer bära med oss. Ett sätt som vi som familj kommer leva med. Det är varken något bra eller dåligt. Bara så det är. Vi hjälps åt. Så gott vi kan.

Anja Wikström beskriver i boken "Ingen familj är en ö, Adhd, föräldraskap och skuld" en annan familjs situation. En familj som också är trött, utmattad och desperat. Men där föräldrarna trots alla motgångar kämpar på. Det finnas många paralleller med våra egna upplevelser. Som när hon skriver "Alla tror att det är mammans fel" och även om någon inte sagt det direkt till mig så har jag själv undrat om så inte varit fallet, att så mycket skulle hänga på mig eller på oss som föräldrar och vårt betende, även om jag innerst inne vet att så inte är fallet, men där man ofta får höra hur man ska vara och agera. Men Om det berodde på oss då borde väl alla våra barn vara likadana, bete sig på samma sätt, säga saker med samma explosiva uttryckssätt? Hon skriver om när de får reda på diagnosen och att hon redan läst sig till det så det inte kommer som någon överraskning. "Vi får en skriftlig sammanfattning av utredningen och slutsatserna. Två sidor. Det står nästan ingenting på dem." Tänk så lika det kan vara!

Alla, precis alla, borde läsa Anjas bok. Den innehåller så mycket som kan vara till ögonöppnare för oss alla. Även jag, som redan har en direkt inblick i vad det innebär att leva med ett barn med särskilda behov, får mina egna fördomar belysta och inser var jag kan försöka bli mer förlåtande och inbjudande. Det är så lite vi vet om vår omgivning, om hur de vi ser på stan har det. Ändå är vi alla snabba på att bedömma, på att dömma. Läs boken och se om den även får dig att tänka efter en gång extra. Om där finns något du kan lära dig, om där finns någon du kan hjälpa.

Nyckelbarnen av Sara Kadefors

Det blir mycket att fundera på när jag läser Sara Kadefors bok "Nyckelbarnen". Som mamma till en tjej på väg in i tonåren kan jag både leva mig in i huvudkaraktären Siris berättelse där hon befinner sig i förpuberteten liksom i mammans trevande försök att bibehålla en någerlunda intakt relation med sin dotter mitt under stormande livskris, även om allt inte har direkta paralleller till mitt eget liv. Vi får följa Siris ensamma, vilsna tillvaro i en tid när kärlek och mens gör sitt intågande, när vänner och relationer förändras samt när skolan och de vuxna ställer nya tuffare krav. Det får mig att se hur lätt det är att goda intensioner snabbt övergår till något som är lång ifrån det man först tänkte sig. Att det kräver arbete och bra kommunikation för att förstå varandra.

Boken är spännande och lättläst. Jag kan inte lägga den ifrån mig och sträckläser sista halvan på en och samma kväll. Den får mig att inse svårigheterna som vi föräldrar kan ställas inför när våra barn ska frigöra sig och bli vuxna. När vi alla ska forma nya relationer och nya sätt att förhålla oss till varandra. Läs den och du får redan på hur ensamt det kan vara med egen nyckel i en stad, i ett hus, i en lägenhet, i ett rum...nära dig?

Stjärnklart av Lars Wilderäng

Efter att de senaste åren läst ett antal böcker om peak oil, survivalism, omställning och dylikt är det nu äntligen dags att sätta tänderna i Lars Wilderängs Stjärnklart. En apokalypsbok utan zombies. Jag har följt Lars blogg Cornucopia?och läst om hans författande av boken. Det är inte med lite entusiasm som jag inser att min man köpt boken över disk för att slippa vänta i kö för att låna boken på biblioteket som x:te reserv.

När det väl blir min tur att läsa så kan jag inte låta bli att leva mig in i berättelsen så till den milda grad att jag tror detta kommer att inträffa imorgon. Eller redan nu, speciellt när lampan blinkar till på toaletten som den aldrig gjort tidigare, eller när jag läser att larmknappen på jobbets hiss slutat att fungera och vi ombedds ta med telefonen ifall hissen skulle stanna. Små, små saker som sammanträffar med tidpunkten då jag läser boken. Mitt förnuft säger mig att det bara är min hjärna som spökar men det är dock allt Lars som planterat fantasierna där. 

Jag ser hur samhället kollapsar och människorna agerar utifrån själviskhet för att ha en chans att överleva. Samtidigt som jag ser mig om i mitt eget hem och förstår att jag är långt ifrån överlevnad om något liknande skulle inträffa här. Vi ska alla genomgå faserna förnekelse, ilska, förnandling, depression och acceptans. Att läsa Stjärnklart är en bra start på vägen mot resiliens. Den får i alla fall mig att tänka till en gång extra på vilket sårbart samhälle vi lever i och vad som egentligen betyder något denna korta stund vi är här. Jag längtar redan efter nästa del i serien och jag tycker gott Lars kunde skriva lite fortare.

Dumpa Matthew av Jane Fallon

Hur skulle det vara att inrätta sitt liv som älskarinna till en gift man med två barn? I fyra år!

Hur skulle det vara att som gift kvinna bli bedragen av sin man? I fyra år!

Det är frågor som rör sig i mina tankar när jag läser Dumpa Matthew av Jane Fallon.

Hur hade jag hanterat Sophies situation? Vad tycker jag om Helens agerade? Eller Matthews för den delen? Vad tänker jag när jag läser om mobbingen som förekommer på arbetsplatsen? 

Det är en ganska "pratig" bok, vilket även bibliotikarien nämnde när hon rekommenderade boken till mig. Hela boken igenom väntar jag på att slutet ska komma så jag kan läsa en mer gripande och intressant bok. Samtidigt är där något som fängslar mig. Den har sina överraskande moment och lockar mig hela tiden att fortsätta. Jag vill trots allt inte missa något. Vill så gärna att det slutar som JAG vill! OM det gör det tänker jag inte avslöja. 

Det är inte en bok jag kommer att läsa om men den duger mycket väl som tidsfördriv några kvällar en gråtrist vecka i november.

Spegeln - Kelly Barnhill

För att minnas skriver jag här ner ett namn på en bok.

En bok jag läste för ett tag sedan.

Dottern hade varit på biblioteket, på bokcirkel.

Där hade de fått denna boken med sig hem.

Vi började båda läsa, i baksätet på bilen, på väg hem.

Och jag blev fast.

En ungdomsbok.

När läste jag en sådan senast?

En fantasybok med mysterisk handling.

Jag gillade språket.

Jag blev fascinerad.

Trots det minns jag knappt vad boken handlade om eller vad den hette.

Men jag minns bokens storlek och att där var ett träd med rötter på utsidan.

Fick fråga dottern om handlingen och sökte sen på bilder med beskrivningen

"Ungdomsbok mystisk pojke".

Där en bra bit ner i träfflistan hittade jag den.

Bilden jag sökte.

Boken "Spegeln, en skräcksaga" av Kelly Barnhill.

Ja, tänk vad olika vi är och hur vi olika vi minns!