tisdag 27 januari 2015

Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa - av Malene Larssen



I julas hade jag turen att vinna boken "Man dör inte men man blir en ganska knäckt människa" - av Malene Larssen, på hennes blogg "Alla har lättheter".

Den har undertiteln "12 föräldrar till barn med NPF berättar sin historia" och innehåller även resultatet av en undersökning med 300 föräldrar.

I ärlighetens namn är det inte någon direkt upplyftande bok. Inget du ska läsa när du vill skratta och må bra. Men boken ÄR trots det BRA, MYCKET bra! Väl värd att läsa, både för dig som har barn med NPF men även för dig som inte har det.

Mycket känner jag igen mig i. Det känns lite tröstande trots allt att vi inte är helt ensamma med våra upplevelser. Men den är med en liten klump i magen som jag läser vidare. Jag letar likheter, sållar bort skillnader. Vill få bekräftelse, försöka förstå och se om där finns några tips och idéer på vägen för oss. Något som kan underlätta vår vardag, underlätta för oss, för mig och min familj. 

Våra barn är inte som andra barn. Jag har tre egna individer som reagerar helt olika på samma typ av bemötande. Det går inte att dra alla över en och samma kam och tro att de ska agera och reagera likadant. För så fungerar det inte! En liten tanke i fel ögonblick och brist på konsekvenstänkande kan förvandla den lugnaste morgon till ett stressigt helvete och du står helt överrumplad och handfallen. Om du då inte är beredd att ta till alla dina förhandlingsknep och parera så kan det gå bra mycket längre tid än du tänkt dig för att komma ut genom dörren. 

Mycket handlar om skolsituationen och det är ju ofta där som symptomen blir extra tydliga. Har du svårigheter med fokus, koncentration, konsekvenstänkande, motivation så blir det i miljöer där detta krävs extra jobbigt. Miljöer där många samlas och ska passa in i samma mall gör att vissa inte orkar hänga med och kroppen kommer göra sitt för att överleva. Där är ju personer olika och några kanske reagerar redan i miljön där svårigheterna uppstår medan andra håller samman och gör sitt bästa men orkar inte hålla ihop när de kommer hem och resten av familjen får plocka upp spillrorna. Det är lätt att känna sig missförstådd när allt du vill är att förstå och göra det som känns rätt. Men om andra inte tänker som du så kan det kännas väldigt fel.

Föräldrarna i boken beskriver sina upplevelser och hur de ser på sina barn och deras situation i livet. Boken är krasst rakt på sak. Beskrivningarna är naket avklädda. En positiv dysterhet stannar kvar i slutet av varje berättelse. Den där känslan av att jag vill, hoppas och tror att det ska gå bra för mitt barn, bara det inte hamnar i fel sällskap eller råkar in i olämpliga situationer. Den där dystert hoppfulla, positiva förhoppningen med den oroliga undertonen.

Beställ den, läs den!

söndag 25 januari 2015

En torkad längtan i ett kylslaget januari



Frosten nyper i kinderna och vinden blåser genom ben och märg.
Snöflingorna singlar ner på den kalla marken och det är knappt solen visat sig sen i oktober.
Då tittar jag på den torkade buketten i vasen.
Ett vackert minne från en tid som flytt.
Minnen väcker längtan efter den tid som kommer.
När solen åter står högt på himlen och fåglarna kvittrar.
När dofterna sprids och våren spirar.
Det tänker jag en kväll i januari, en kväll i hemmets mörka vrå.

fredag 2 januari 2015

Winter is coming

Detta uttalande, eller en anspelning på detta, har varit på tapeten i svensk politik under veckan som gått. Alla de som följt TV-serien Game of thrones, eller läst böckerna för den delen, förstår vad det anspelar på. Jag tillhörde dock inte den skaran - tills i helgen.

Då satte jag mig i TV-soffan och slog på Säsong 1, avsnitt 1. Och därefter följde avsnitt två och tre och fyra och fem och sex under nästföljande dagar. Nu är jag fast och om det är för evigt får väl framtiden utvisa. Men jag är beroende! Vill bara se mer och mer. 

En otroligt köttig serie som jag inte kan förstå att jag gillar. Halvblundar under delar av vissa avsnitt. Men blir upprörd och exalterad vid varje avsnitts cliffhanger. Vågar knappt söka info om vem skådespelarna är med risk för att det ska avslöjas att de redan dött i serien, i avsnitt jag ännu inte sett. Det är svårt att låta bli att dra paralleller till primitiva krigare som härjar i dagens värld lite längre söderöver. Förfasas över att vi sitter här och njuter av spänningen i TV-soffan när liknande fasor förekommer i vår närhet, i verkligheten. För världen pågår här och nu och den går inte att skämta bort att den bara är på film och att det inte sker längre.

Men detta inlägg skulle eg. inte bli drivet åt detta hållet utan mest vara en fundering kring hur snabbt man kan dras in i något. Som en enkel liten TV-serie. Som många innan jag har blivit uppslukade och beroende av. Och att vi inte alltid vet vad det är som kommer sluka oss nästa gång, när vintern kommer.

(Skrivet den 8 december 2014) 



Bilden föreställer "Muren / The wall" och om man är uppmärksam kanske man kan se Jon Snow klättra på den. ;-)