söndag 30 november 2014

Ingen familj är en ö - av Anja Wikström


Åtta intensiva och underbara år har vi nu haft hittills med vår son. År som formats av hela vår familj och händelser i vår omgivning. Saker som etsat sig fast i minnet är när BVC sköterskan i positiv anda säger att hon ska minnas namnet på vår son då det är något speciellt med honom. När vi avböjer en utlandsstationering då vi inser att det kommer att vara väldigt tufft för personen som inte ska jobba utan som ska ta hand om en intensiv ett och ett halvt åring och ett snart fyraårigt storasyskon. Hur tufft vi har det när en av oss är på tjänsteresor och den andra går hemma med tre små barn i huset där det pågår full renovering med massa hantverkare. 

Men vi tar oss igenom det. Vi är lyckligt lottade. Har ett bra nätverk. Säkert besvärliga föräldrar i vissa andras ögon. Vi är föräldrar som kräver extra fokus av skolan till stora barnet trots att hon ligger långt fram i många skolämnen och har så himla lätt för läsningen. Vi tjafsar med skolan trots att vår son, som mot mina egna fördomar, har lärt sig läsa hyfsat tidigt och som är en klippa på matte. Det finns andra som inte ser det vi ser innanför dörren till hemmets trygga värld. Där vi ständigt måste parera tillvaron för att underlätta för livet innanför och utanför hemmets väggar. Vi som får utstå många hårda ord och handlingar. De andra personerna ser inte när bägaren rinner över, när gränsen nås och vi desperat vänder oss till BUP för utredning. Då vi läst tillräckligt om ADHD och ser att så mycket stämmer överrens med hur vi har det. Visst, vi är samtidigt förskonade. Det uttrycker sig inte alltid så gravt som det säkert kan göra för många andra familjer. Men vi har också blivit bra på att lägga till rätta vägen, parera och underlätta. Detta har vi gjort för att kunna överleva, för att ens kunna fungera som familj. Det har säkert många gånger uttrykt sig i form av ilska och irritationer på andra ställen, på jobbet, gentemot släktingar och i andra situationer som vi inte riktigt ser och förstår. Men vi förstår nu att detta är något vi alltid kommer bära med oss. Ett sätt som vi som familj kommer leva med. Det är varken något bra eller dåligt. Bara så det är. Vi hjälps åt. Så gott vi kan.

Anja Wikström beskriver i boken "Ingen familj är en ö, Adhd, föräldraskap och skuld" en annan familjs situation. En familj som också är trött, utmattad och desperat. Men där föräldrarna trots alla motgångar kämpar på. Det finnas många paralleller med våra egna upplevelser. Som när hon skriver "Alla tror att det är mammans fel" och även om någon inte sagt det direkt till mig så har jag själv undrat om så inte varit fallet, att så mycket skulle hänga på mig eller på oss som föräldrar och vårt betende, även om jag innerst inne vet att så inte är fallet, men där man ofta får höra hur man ska vara och agera. Men Om det berodde på oss då borde väl alla våra barn vara likadana, bete sig på samma sätt, säga saker med samma explosiva uttryckssätt? Hon skriver om när de får reda på diagnosen och att hon redan läst sig till det så det inte kommer som någon överraskning. "Vi får en skriftlig sammanfattning av utredningen och slutsatserna. Två sidor. Det står nästan ingenting på dem." Tänk så lika det kan vara!

Alla, precis alla, borde läsa Anjas bok. Den innehåller så mycket som kan vara till ögonöppnare för oss alla. Även jag, som redan har en direkt inblick i vad det innebär att leva med ett barn med särskilda behov, får mina egna fördomar belysta och inser var jag kan försöka bli mer förlåtande och inbjudande. Det är så lite vi vet om vår omgivning, om hur de vi ser på stan har det. Ändå är vi alla snabba på att bedömma, på att dömma. Läs boken och se om den även får dig att tänka efter en gång extra. Om där finns något du kan lära dig, om där finns någon du kan hjälpa.

lördag 29 november 2014

Nyckelbarnen av Sara Kadefors


Det blir mycket att fundera på när jag läser Sara Kadefors bok "Nyckelbarnen". Som mamma till en tjej på väg in i tonåren kan jag både leva mig in i huvudkaraktären Siris berättelse där hon befinner sig i förpuberteten liksom i mammans trevande försök att bibehålla en någerlunda intakt relation med sin dotter mitt under stormande livskris, även om allt inte har direkta paralleller till mitt eget liv. Vi får följa Siris ensamma, vilsna tillvaro i en tid när kärlek och mens gör sitt intågande, när vänner och relationer förändras samt när skolan och de vuxna ställer nya tuffare krav. Det får mig att se hur lätt det är att goda intensioner snabbt övergår till något som är lång ifrån det man först tänkte sig. Att det kräver arbete och bra kommunikation för att förstå varandra.

Boken är spännande och lättläst. Jag kan inte lägga den ifrån mig och sträckläser sista halvan på en och samma kväll. Den får mig att inse svårigheterna som vi föräldrar kan ställas inför när våra barn ska frigöra sig och bli vuxna. När vi alla ska forma nya relationer och nya sätt att förhålla oss till varandra. Läs den och du får redan på hur ensamt det kan vara med egen nyckel i en stad, i ett hus, i en lägenhet, i ett rum...nära dig?

söndag 23 november 2014

Ett sammanflätat nät


Såg Alfons Åberg på SVTplay med yngste sonen. Hur långt når Alfons? Det handlade inte alls om hur långt han kunde sträcka sig som jag först trodde, utan var ett mycket mer filosofiskt avsnitt. Vad definierar dig som människa? Är du där? Där i din fysiska kropp? Eller är du också någon annanstans? I värmen på stolen som du precis reste dig ifrån? I luften som precis lämnade dina lungor? I kramen som du gav din vän? I tanken hos din kompis som längtar efter dig? En del av dig är här. En annan del av dig är någon annanstans. En stor tanke om hur världens alla människor flätas samman i ett nät av tankar, värme, luft och väldig mycket mer.

tisdag 18 november 2014

PDCA


Detta är inte en ny diagnos likt ADHD, men kan på sätt och vis vara en beskriving på hur man kan vara och agera. Det var i så fall min mans tröstande ord när jag satt på kurs för att försöka lära mig nya ord och begrepp inom Service Management.

The Deming Cycle, för att kontrollera och konsolidera kvalitet: Plan, Do, Check, Act.

Deming Cycle ÄR jag (enligt min man) - fatta ett beslut, gör något, utvärdera, fatta nytt beslut ... om och om igen...

Detta är något som sitter i min ryggrad, något jag gör per automatik. Men nu måste jag sätta ord på det och lära mig förstå bokstäverna. Jag som trivs bäst i bildens värld. Som tur är hade kursledaren vett att illustrera det hela med en bild och det finns massor av illustrationer på nätet. Men nu kan jag säga att PDCA är jag, alltid något!

fredag 14 november 2014

Stjärnklart av Lars Wilderäng


Efter att de senaste åren läst ett antal böcker om peak oil, survivalism, omställning och dylikt är det nu äntligen dags att sätta tänderna i Lars Wilderängs Stjärnklart. En apokalypsbok utan zombies. Jag har följt Lars blogg Cornucopia?och läst om hans författande av boken. Det är inte med lite entusiasm som jag inser att min man köpt boken över disk för att slippa vänta i kö för att låna boken på biblioteket som x:te reserv.

När det väl blir min tur att läsa så kan jag inte låta bli att leva mig in i berättelsen så till den milda grad att jag tror detta kommer att inträffa imorgon. Eller redan nu, speciellt när lampan blinkar till på toaletten som den aldrig gjort tidigare, eller när jag läser att larmknappen på jobbets hiss slutat att fungera och vi ombedds ta med telefonen ifall hissen skulle stanna. Små, små saker som sammanträffar med tidpunkten då jag läser boken. Mitt förnuft säger mig att det bara är min hjärna som spökar men det är dock allt Lars som planterat fantasierna där. 

Jag ser hur samhället kollapsar och människorna agerar utifrån själviskhet för att ha en chans att överleva. Samtidigt som jag ser mig om i mitt eget hem och förstår att jag är långt ifrån överlevnad om något liknande skulle inträffa här. Vi ska alla genomgå faserna förnekelse, ilska, förnandling, depression och acceptans. Att läsa Stjärnklart är en bra start på vägen mot resiliens. Den får i alla fall mig att tänka till en gång extra på vilket sårbart samhälle vi lever i och vad som egentligen betyder något denna korta stund vi är här. Jag längtar redan efter nästa del i serien och jag tycker gott Lars kunde skriva lite fortare.

Dumpa Matthew av Jane Fallon


Hur skulle det vara att inrätta sitt liv som älskarinna till en gift man med två barn? I fyra år!
Hur skulle det vara att som gift kvinna bli bedragen av sin man? I fyra år!
Det är frågor som rör sig i mina tankar när jag läser Dumpa Matthew av Jane Fallon.
Hur hade jag hanterat Sophies situation? Vad tycker jag om Helens agerade? Eller Matthews för den delen? Vad tänker jag när jag läser om mobbingen som förekommer på arbetsplatsen? 
Det är en ganska "pratig" bok, vilket även bibliotikarien nämnde när hon rekommenderade boken till mig. Hela boken igenom väntar jag på att slutet ska komma så jag kan läsa en mer gripande och intressant bok. Samtidigt är där något som fängslar mig. Den har sina överraskande moment och lockar mig hela tiden att fortsätta. Jag vill trots allt inte missa något. Vill så gärna att det slutar som JAG vill! OM det gör det tänker jag inte avslöja. 
Det är inte en bok jag kommer att läsa om men den duger mycket väl som tidsfördriv några kvällar en gråtrist vecka i november.

tisdag 11 november 2014

Spegeln - Kelly Barnhill

För att minnas skriver jag här ner ett namn på en bok.
En bok jag läste för ett tag sedan.
Dottern hade varit på biblioteket, på bokcirkel.
Där hade de fått denna boken med sig hem.
Vi började båda läsa, i baksätet på bilen, på väg hem.
Och jag blev fast.
En ungdomsbok.
När läste jag en sådan senast?
En fantasybok med mysterisk handling.
Jag gillade språket.
Jag blev fascinerad.
Trots det minns jag knappt vad boken handlade om eller vad den hette.
Men jag minns bokens storlek och att där var ett träd med rötter på utsidan.
Fick fråga dottern om handlingen och sökte sen på bilder med beskrivningen
"Ungdomsbok mystisk pojke".
Där en bra bit ner i träfflistan hittade jag den.
Bilden jag sökte.
Boken "Spegeln, en skräcksaga" av Kelly Barnhill.
Ja, tänk vad olika vi är och hur vi olika vi minns!

fredag 7 november 2014

Svåra besked


Ibland vill man bara stäcka ut en hjälpande hand,
ge någon tröst och stöd,
finnas till en liten stund för någon som har det tufft.
Det är ibland svårt att visa kärlek.
Men det kan även vara svårt att be om hjälp och förståelse.
Att möta sina medmänniskor med känsla och respekt
kräver mod och ärlighet.
Att öppna upp sitt hjärta för svåra saker kan göra ont.
Men det är i mötet med det ovissa som vi blottar vårt sanna jag.
Så våga sträck ut din hand
och våga greppa den utsträckta handen.
Välj att möta framtiden tillsammans
i den gemensamma viljan till stöd och stöttning.

onsdag 5 november 2014

Del 1:5 Tågstopp


Plötsligt stannade tåget. Hon tittade sig oroligt omkring. De hade inte annonserat att de närmade sig någon station och hon ville verkligen komma fram i tid. Konduktören rusande förbi i gången men det gick så snabbt att ingen reagerade innan han hunnit passera. Det hade ju varit bra att få reda på hur länge stoppet skulle vara. Hon böjde sig ner och plockade upp portföljen från golvet. Telefonen låg nerslängd ihop med papperna från mötet. Ja, det blev väl till att fördriva tiden lite. Mötet ville hon för tillfället lägga så långt bakom sig som möjligt. Hon gick in på Feeden och bläddrade igenom bloggarna hon följde. Förstrött tittade hon på än det ena än det andra. Det var alltifrån äppelpynt i trädgården, dagspa och feng shui analyser till ekonomiska utvärderingar och grönkålsrecept. Nej, hon kunde inte släppa tankarna på mötet utan la ner telefonen och försökte istället lösa ett korsord hon påbörjat imorse.

Del 1:4 Mjölk


Mjölken som kom ut ur glaset var alldeles klumpig. När locket på Philidelfiaosten lyftes såg man att där låg ett grönt, luddigt, veckat täcke över den vita krämiga osten. Det var längesedan någon hade öppnat detta kylskåp. Det var längesedan någon bott i detta huset. Hals över huvud hade de fått bege sig av. Söka sig en bättre tillvaro. Fly bort ifrån detta fasansfulla som intagit deras liv. De hade hoppats på att finna lyckan eller åtminstone friden där de till slut kunde stanna upp och slå sig till ro. Men kvar fanns huset med sängarna obäddade, kylskåpet fullt med mat, barnens leksaker utspridda på golvet som om man kunde vänta sig att de snart skulle komma tillbaka och fortsätta leka. Men barnskratten och gråten hade för längesedan tystnad. Huset började sakta förfalla när ingen bodde här och kunde sköta om det. Elen fungerade inte och inget vatten kom ur kranarna. Växterna i trädgården var övervuxna och började leta sig in över trädäcket, in genom de trasiga fönsterna. Familjen som bott här hade tyckt mycket om sitt hus. De hade umgåtts mycket med grannar och andra vänner. Nu var hela området tömt på folk. Hela byn låg öde. Ingen var kvar som cyklade till jobbet på morgonen, ingen som tog sina barn till skola och dagis. Ingen som klagade på att grannens tomt såg skräpig ut. Ingen som rusade till dörren och ropade att "nu kommer mormor och morfar". Ingen som hade häftig älgskog i tv-rummet när barnen somnat. Nu var här alldeles tyst så när som på musen som sprang över parkettgolvet och fågeln som flög in och ut med kvistar till boet. Alldeles tyst och stilla. 

tisdag 4 november 2014

Del 1:3 Höst


Hon älskade hösten. Den klara luften, de regntunga skyarna, prasslet av alla löv under fötterna. Hon såg inte upp där hon gick i mörkret. Skärmens ljus lös upp i ansiktet på henne med gjorde inget för att leda hennes väg. Nästan krockade hon med ett träd som kom i hennes väg. Intensivt skrev hon på meddelandet till honom. Ursinnigt! Att han inte bara kunde lägga ner. Ta det lugnt och låta tiden ha sin gilla gång. Nej, han hade försökt övertyga henne att detta måste göras. De lyssnade inte på honom. Alla sätt hittills hade varit fruktlösa. Ingen respons. Nada! 

Del 1:2 Foajen


Markus parkerade cykeln i cykelstället och tog av hjälmen. Det var inte första gången han var här. Men nu hade han fått nog. Vecka efter vecka hade han mailat dem, ringt och när han efter flertalet påtryckningar inte fått det resultat han önskat så var det dags för ett fysiskt besök. Han låste cykeln och klev med bestämda steg in genom dörren. Det var större än han hade föreställt sig. Marmorgolv, stora panoramafönster, högt i taket och längst bort i den enorma foajen stod en, som på avstånd verkade vara pytteliten, receptionsdisk. Efter den första beundran av rummet tog han återigen upp stegen och gick vidare fram till killen som stod bakom disken. "Hur kan jag hjälpa dig?", frågade killen med försiktig röst. Ny på jobbet, borde det stått på hans skylt istället för Bengt - receptionist, tyckte Markus. "Jag är här för att träffa Gunn-Mari Jansdotter".

Del 1:1 Tåget


När hon klev på tåget var hon lätt anfådd. Det var med nöd och näppe hon hunnit. Mötet hade fått avbrytas i förtid. Snabbt hade hon rafsat ner anteckningarna, snott åt sig jackan och rusat iväg. Nu tog hon upp biljetten och kollade vilket platsnummer hon hade. 27B. Det var i den tysta kupén. Föhoppningsvis var det lite folk på tåget idag. Det var ju trots allt bara tisdag kväll. Värre var det på fredagar. Då kunde de sitta i den tysta kupén med musik på hög volym som trots hörlurarna hördes ut till medresenärerna. Eller de prassliga godispåsarna som folk verkade tro inte gjorde några ljud ifrån sig. Usch, de kunde driva henne till vansinne.