Sommar

Fåglarna kvittrar

Alla fönster står på vid gavel

Vindens svaga bris far genom huset

Folk sitter ute i sina trädgårdar

Det är midsommardag och för en gångs skull har värmen varit här

Kvällen närmar sig

Men ännu vill ingen krypa till kojs

Alla vill njuta ännu en stund

Passa på för kanska är snart regnet här igen

Men, tänk nu inte på det

Låt dig fyllas av glädje och lycka, sommar och sång.

Glad Midsommar alla bloggläsare!

Ord

Jag förstår dig precis! Det är nu, här i mörkret när jag vaknar och alla andra sover, som tankarna kommer och orden flyger runt i mitt huvud. Jag tar fram min anteckningsbok och min penna. Jag ser inte hur jag skriver för jag vill varken tända lampan eller stiga upp för risken att väcka någon. Jag vill bara ligga här och skriva ner allt jag funderar på. Så jag fortsätter att skriva i blindo och hoppas att orden fastnar och blir läsliga när timmarna gått. 

Men orden måste få komma ut. Ut ur mitt huvud. Tankarna som flyger och far. På hur livet är och kan vara. På allt man går igenom. På hur ingen egentligen fullt ut kan förstå en annan människas liv och leverne. Men att man ibland vill att någon tar en på armen, ser en i ögonen och uppriktigt frågar "Hur mår du?", " Hur står det till?". Någon som uppriktigt undrar och som sen har tid att lyssna på ett svar. Ett svar som kanske inte bara är "Tack, bara bra", "Tack, allt är fint!". Ibland vill man bara svara "Det är för j-ligt", "Jag mår skit", "Jag har så ont", "Jag känner mig så ensam". Det är inte för att vara obekväm och elak, inte för att såra. Men det behöver komma ut. Men oftast gaskar man upp sig och svarar "Tack, det är bara bra, jag mår fint". Fast vetskapen om att någon frågade kan göra hela skillnaden. Vetskapen om att där finns någon som bryr sig, som ärligt undrar, någon som finns där när man är beredd att öppna upp och berätta om allt man vill säga. När man förstår att någon finns där. Någon som lyssnar utan att låta orden påverka för mycket, utan bara lyssnar i det där tomma rummet som finns i oss alla. Där vi har möjlighet att möta en annan människa fullt ut. Inga värderingar eller bedömningar utan bara idel öra. Det är sällan vi har tid med det. Vi har så mycket annat för oss, tvätt som ska tvättas, disk som ska diskas, TV som ska tittas på, mat som ska lagas. Att sätta sig ner och bara vara, att hinna mötas, det tar vi oss inte tid till. Livet rusar på och så har det gått 43 år.

Men tänk att ord kan betyda så mycket. Ord kan såra och och förstöra men ord kan även växa och blomma ut till något vackert. De kan läka en sårad själ. Ett litet, litet ord kan betyda så mycket. Ett "Hej!", "Vi ses!", eller ett "Förlåt!" kan göra hela skillnaden. 

Jag älskar dig, tack för att du finns och för att du lyssnade!

Förståelse eller missförstånd

Jag önskar jag kunde skriva en bok om hur det är att känna sig missförstådd. Att inte förstå och att inte kunna tolka saker på ett rimligt sätt. Jag tror att med en sådan bok skulle kanske någon kunna få en inblick i en värld som inte alla befinner sig i. En värld som jag så väl känner och som jag tror min son befinner sig i. En värld som också har varit min och som fortfarande är det ibland. När jag inte klarar av eller glömmer bort att jag kan välja att stiga ut och komma bort från det ställe som skapar alla olustiga känslor. När jag ofrivilligt tvingas stanna kvar i mitt huvud och i min kropp där osäkerheten, rädslan och otryggheten bor. Där tårarna flödar och det känns som alla vill mig ont. När ingen förstår och jag känner mig ensamast i världen. Den stund när jag mest av allt önskar att någon ville sätta sig in i mina goda intensioner. Försöka förstå. När jag vill känna trygghet, kärlek och medmänsklighet.