Att tänka på innehållet i boken Stjärnfall när världen runt omkring håller på att rämna är inte roligt. Ensamheten hos karaktärerna gör sig påträngande i en värld som är både ond och orättvis. Ingen har sagt att livet ska vara lätt, men ibland är det extra jobbigt att stiga upp och gå vidare. Vad finns det kvar att leva för? Vad är meningen med livet? Hur går vi vidare tillsammans när alla hot spökar i hjärnan? När hopplösheten hänger tungt över våra axlar? När tillvaron ter sig nattsvart? Att sugas in i det svarta hålet utan vare sig fysisk eller psykisk ficklampa... Där vi inte vet hur lång vägen är att vandra innan ljuset i tunneln dyker upp, OM det dyker upp! Hur håller vi hoppet, tron och kärleken flytande och vid liv?
Stjärnfall är än mer dystopisk än vad Stjärnklart var. Trots sin, i mina ögon, orimlighet i många av sina faktiska ord kan jag trots allt se många liknelser och kopplingar till verkligheten. Mycket kritik och samtidigt en författare som periodvis troligtvis haft mycket roligt vid skrivandet. Ett skrivande som kanske också kantats av mycket djupare tankar och funderingar. Men det kan bara jag spekulera i och ev. författaren svara på. Vilket i och för sig är oväsentligt. Frågan är hur det påverkar oss som läser boken och hur vi går vidare härifrån. Endast Lars kommer veta hur karaktärerna går vidare. Och kanske får vi andra svar om ett år eller så. Om vi överlevt till dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar