Mjölken som kom ut ur glaset var alldeles klumpig. När locket på Philidelfiaosten lyftes såg man att där låg ett grönt, luddigt, veckat täcke över den vita krämiga osten. Det var längesedan någon hade öppnat detta kylskåp. Det var längesedan någon bott i detta huset. Hals över huvud hade de fått bege sig av. Söka sig en bättre tillvaro. Fly bort ifrån detta fasansfulla som intagit deras liv. De hade hoppats på att finna lyckan eller åtminstone friden där de till slut kunde stanna upp och slå sig till ro. Men kvar fanns huset med sängarna obäddade, kylskåpet fullt med mat, barnens leksaker utspridda på golvet som om man kunde vänta sig att de snart skulle komma tillbaka och fortsätta leka. Men barnskratten och gråten hade för längesedan tystnad. Huset började sakta förfalla när ingen bodde här och kunde sköta om det. Elen fungerade inte och inget vatten kom ur kranarna. Växterna i trädgården var övervuxna och började leta sig in över trädäcket, in genom de trasiga fönsterna. Familjen som bott här hade tyckt mycket om sitt hus. De hade umgåtts mycket med grannar och andra vänner. Nu var hela området tömt på folk. Hela byn låg öde. Ingen var kvar som cyklade till jobbet på morgonen, ingen som tog sina barn till skola och dagis. Ingen som klagade på att grannens tomt såg skräpig ut. Ingen som rusade till dörren och ropade att "nu kommer mormor och morfar". Ingen som hade häftig älgskog i tv-rummet när barnen somnat. Nu var här alldeles tyst så när som på musen som sprang över parkettgolvet och fågeln som flög in och ut med kvistar till boet. Alldeles tyst och stilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar