Åtta intensiva och underbara år har vi nu haft hittills med vår son. År som formats av hela vår familj och händelser i vår omgivning. Saker som etsat sig fast i minnet är när BVC sköterskan i positiv anda säger att hon ska minnas namnet på vår son då det är något speciellt med honom. När vi avböjer en utlandsstationering då vi inser att det kommer att vara väldigt tufft för personen som inte ska jobba utan som ska ta hand om en intensiv ett och ett halvt åring och ett snart fyraårigt storasyskon. Hur tufft vi har det när en av oss är på tjänsteresor och den andra går hemma med tre små barn i huset där det pågår full renovering med massa hantverkare.
Men vi tar oss igenom det. Vi är lyckligt lottade. Har ett bra nätverk. Säkert besvärliga föräldrar i vissa andras ögon. Vi är föräldrar som kräver extra fokus av skolan till stora barnet trots att hon ligger långt fram i många skolämnen och har så himla lätt för läsningen. Vi tjafsar med skolan trots att vår son, som mot mina egna fördomar, har lärt sig läsa hyfsat tidigt och som är en klippa på matte. Det finns andra som inte ser det vi ser innanför dörren till hemmets trygga värld. Där vi ständigt måste parera tillvaron för att underlätta för livet innanför och utanför hemmets väggar. Vi som får utstå många hårda ord och handlingar. De andra personerna ser inte när bägaren rinner över, när gränsen nås och vi desperat vänder oss till BUP för utredning. Då vi läst tillräckligt om ADHD och ser att så mycket stämmer överrens med hur vi har det. Visst, vi är samtidigt förskonade. Det uttrycker sig inte alltid så gravt som det säkert kan göra för många andra familjer. Men vi har också blivit bra på att lägga till rätta vägen, parera och underlätta. Detta har vi gjort för att kunna överleva, för att ens kunna fungera som familj. Det har säkert många gånger uttrykt sig i form av ilska och irritationer på andra ställen, på jobbet, gentemot släktingar och i andra situationer som vi inte riktigt ser och förstår. Men vi förstår nu att detta är något vi alltid kommer bära med oss. Ett sätt som vi som familj kommer leva med. Det är varken något bra eller dåligt. Bara så det är. Vi hjälps åt. Så gott vi kan.
Anja Wikström beskriver i boken "Ingen familj är en ö, Adhd, föräldraskap och skuld" en annan familjs situation. En familj som också är trött, utmattad och desperat. Men där föräldrarna trots alla motgångar kämpar på. Det finnas många paralleller med våra egna upplevelser. Som när hon skriver "Alla tror att det är mammans fel" och även om någon inte sagt det direkt till mig så har jag själv undrat om så inte varit fallet, att så mycket skulle hänga på mig eller på oss som föräldrar och vårt betende, även om jag innerst inne vet att så inte är fallet, men där man ofta får höra hur man ska vara och agera. Men Om det berodde på oss då borde väl alla våra barn vara likadana, bete sig på samma sätt, säga saker med samma explosiva uttryckssätt? Hon skriver om när de får reda på diagnosen och att hon redan läst sig till det så det inte kommer som någon överraskning. "Vi får en skriftlig sammanfattning av utredningen och slutsatserna. Två sidor. Det står nästan ingenting på dem." Tänk så lika det kan vara!
Alla, precis alla, borde läsa Anjas bok. Den innehåller så mycket som kan vara till ögonöppnare för oss alla. Även jag, som redan har en direkt inblick i vad det innebär att leva med ett barn med särskilda behov, får mina egna fördomar belysta och inser var jag kan försöka bli mer förlåtande och inbjudande. Det är så lite vi vet om vår omgivning, om hur de vi ser på stan har det. Ändå är vi alla snabba på att bedömma, på att dömma. Läs boken och se om den även får dig att tänka efter en gång extra. Om där finns något du kan lära dig, om där finns någon du kan hjälpa.
