Uppe på den blå fasaden dansade fotbollen av ljus. Det var en småkylig kväll i December och han hade lämnat kontoret för att bege sig hemåt. Ryggen värkte. Att hela dagen rusa från det ena mötet till det andra gjorde inte att hans stressymptom minskade. Om han satt nedböjd och stirrade in i laptopen dagarna i ända kände han en brännande smärta i nacken när han gick hem på kvällen. Det strålade ut i vänster arm. Han hade till och med uppsökt läkaren på vårdcentralen en gång i tron att han fått problem med hjärtat. Men läkaren hade bara sagt att han behövde ta det lugnt, gå ner i tid, göra något annat. Ha, jo pytsan, det kunde hon ju tro att han hade tid med. Nej, han hade ju blivit befodrad nyligen. Då gällde det att visa att man var förtjänt av jobbet.
När han kom hem fick han för det mesta sätta igång datorn och kolla av de sista mailen som kommit in. Alltid var det någon på sydamerikanska kontinenten som förväntade sig några stausrapporter direkt. Några siffror som skulle diskuteras. Men han ville vidare. Klättra högre. Då spelade inte lite ryggont någon roll.
Han hade länge suttit på lägsta nivån i bolaget och svurit att han var värd något bättre. Fått än det ena jobbiga projektet efter det andra. Till slut hade äntligen rätt chef kommit in som sett vad han gick för. Sett att han var värd att satsa på. Nu äntligen skulle han få skörda frukterna av allt sitt slit. Nu skulle de goda dagarna stunda och allt bli som en ljum vind över böljande sädesfält.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar