Jag har inget emot när blommor vissnar,
det är ju en del av livet.
Av cykeln som snurrar runt,
runt på vår jord
Liksom snigeln sakta rör sig framåt
följer livets gång sin egen väg.
En knopp blir till
och som Karin Boye skriver "Ja visst gör det ont när knoppar brister".
Så blommar sommaren ut till slut
och när cirkel är sluten
föds livet åter på nytt.
Genom den falnade skönheten
faller fröet på nytt igen.
Ner i den mörka myllan
för att vänta den långa mörka vintern
Tills solens strålar åter värmer dess famn
och fröet växer upp till en ny strålande skönhet
igen, och igen och igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar