På något sätt kan jag ändå inte låta bli att förundras.
Naturen vill verkligen reproducera sig.
Dessa små varelser som ger mig så mycket huvudbry.
Som äter upp våra växter.
De gör det ju bara för att överleva och föröka sig.
Liksom vi.
Men där under en mörk träplanka ligger de.
Tätt intill ett nyfallet äpple.
En massa runda, vita, bollar.
Som låter som smällebär när man klämmer dem mellan fingrarna.
Var och en ska bli en ny liten snigel.
Som ska växa sig stor och biffig.
Som ska äta upp mina växter.
Om de får leva.
Om de får finnas kvar.
Men det får bli en annan gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar