I julas hade jag turen att vinna boken "Man dör inte men man blir en ganska knäckt människa" - av Malene Larssen, på hennes blogg "
Alla har lättheter".
Den har undertiteln "12 föräldrar till barn med NPF berättar sin historia" och innehåller även resultatet av en undersökning med 300 föräldrar.
I ärlighetens namn är det inte någon direkt upplyftande bok. Inget du ska läsa när du vill skratta och må bra. Men boken ÄR trots det BRA, MYCKET bra! Väl värd att läsa, både för dig som har barn med NPF men även för dig som inte har det.
Mycket känner jag igen mig i. Det känns lite tröstande trots allt att vi inte är helt ensamma med våra upplevelser. Men den är med en liten klump i magen som jag läser vidare. Jag letar likheter, sållar bort skillnader. Vill få bekräftelse, försöka förstå och se om där finns några tips och idéer på vägen för oss. Något som kan underlätta vår vardag, underlätta för oss, för mig och min familj.
Våra barn är inte som andra barn. Jag har tre egna individer som reagerar helt olika på samma typ av bemötande. Det går inte att dra alla över en och samma kam och tro att de ska agera och reagera likadant. För så fungerar det inte! En liten tanke i fel ögonblick och brist på konsekvenstänkande kan förvandla den lugnaste morgon till ett stressigt helvete och du står helt överrumplad och handfallen. Om du då inte är beredd att ta till alla dina förhandlingsknep och parera så kan det gå bra mycket längre tid än du tänkt dig för att komma ut genom dörren.
Mycket handlar om skolsituationen och det är ju ofta där som symptomen blir extra tydliga. Har du svårigheter med fokus, koncentration, konsekvenstänkande, motivation så blir det i miljöer där detta krävs extra jobbigt. Miljöer där många samlas och ska passa in i samma mall gör att vissa inte orkar hänga med och kroppen kommer göra sitt för att överleva. Där är ju personer olika och några kanske reagerar redan i miljön där svårigheterna uppstår medan andra håller samman och gör sitt bästa men orkar inte hålla ihop när de kommer hem och resten av familjen får plocka upp spillrorna. Det är lätt att känna sig missförstådd när allt du vill är att förstå och göra det som känns rätt. Men om andra inte tänker som du så kan det kännas väldigt fel.
Föräldrarna i boken beskriver sina upplevelser och hur de ser på sina barn och deras situation i livet. Boken är krasst rakt på sak. Beskrivningarna är naket avklädda. En positiv dysterhet stannar kvar i slutet av varje berättelse. Den där känslan av att jag vill, hoppas och tror att det ska gå bra för mitt barn, bara det inte hamnar i fel sällskap eller råkar in i olämpliga situationer. Den där dystert hoppfulla, positiva förhoppningen med den oroliga undertonen.
Beställ den, läs den!
