Våga NU

Våga vika av från den givna vägen. Finn en mossbeklädd stenbumling i tallskogen. Lägg dig ner och slappna av. Andas in djupt och känn luften som fyller ditt inre. Släpp taget och andas ut. Känn avslappningen som följer. Njut av stunden. GOTT NU alla mina fina vänner!

Mysiga stunder att minnas

Tack käraste vänner som gör livet värt att levas.

Och fina kort vi fixade tillsammans!

Här är receptet på brödet:

Nu är det dags igen... (recension del 1, Stjärndamm av Lars Wilderäng)

att återse Filip, Gustaf, Anna och de andra karaktärerna i Lars Wilderängs triologi. Denna gången är det sista delen Stjärndamm som hamnat i brevlådan och som ska få nöjet att läsas under semestern. Fem kapitel in läser jag åter med spänning och förfasas över att jag inte kan läsa snabbt nog. Jag vill ju veta NU hur det går och vad som ska hända.

Önskan om en stor ledare som visar vägen?

Hur ska vi förhålla oss det det som händer och sker i vår omgivning just nu? Det är ingen rolig händelseutveckling vi läser om i tidningarna.

Jag fick frågan av en amerikansk släkting om vad vi i Sverige skriver om och anser om Trump och det som hänt i Nice och Turkiet.

Jag skrev följande svar:

I feel it is scarry, no matter if it is Erdogan in Turky, Trump in US or some Swedish politician saying My way is the only one to go. That is same same but only different ideology they might prefer. Still intolerant. We all tend to want to find people who think like ourselves, no matter what it is about, just so we can justify our own way of living or thinking. If you think that there is only right or wrong, then it will be that if you think different from me and you are right then I must be wong - I don't want that so that is why YOU must be wrong. Instead, what if, we said there is no direct right or wrong. Only different way of thinking. That is much harder to adjust to. Me to, I prefer the free society and do not want to be forced to wear burka and not be able to freely chooose what to work with or think. My belief is still that as long as you don't hurt anybody  you should be able to think as you like. It can be tricky when it comes to psycological abuse, and when people feel hurt for something you say. But then it must come down to the laws that the society has made. That is what we need to follow. That is what makes it a society and not some kind of lawless world. 

We do live in a very unequal world and both you and I are born with lots of privileges that we do not want to lose or give away freely. That is a tough situation. And I honestly do not have a good answer to how to handle that. Unfortunately I do tend to not always think the best of the future. I do think we have been fortunate to live in a time with fantastic freedome and wealth, at least here in Sweden. But that time is past now and we are getting towards a darker time. Hopefully not as horrible as when "The winter is coming" in "The Game of Trones". But still... We do have a big challenge ahead of us. Lots of migration do interfear with my privileges and I am afraid of what it will do with my thoughts of a loving, caring world.  There are people who tend to do crazy stuff out of madness no matter if it is small unknown people or big powerful politicians. Both can still create this untolerant, scarry, frightened world we actually do not want to live in. The problem is how to stop them without becoming like them yourself. That is unfortunately still to find out.

Trädgårdspionen odlar: tomater

Tanig tonåring

I våras köpte jag ett antal tomatplantor.

Vis av erfarenhet från det år jag själv sådde så inser jag när varken tid eller utrymme finns för dylika aktiviteter.

Så i år lät jag tre andra aktörer göra grovjobbet.

Eller rättare sagt fyra för sonen kom hem från förskolan med en liten liten sötnos som nu står som en lång, smal, tanig tonåring med fjuniga blommor.

De övriga åtta är snarare som fullvuxna grovarbetare då jag gett dem rejäla portioner mat men glömt att ansa deras skägg. Vattenskotten, när jag förvandlade plantorna från vad jag trodde var busktomater till resliga individer, var lika tjocka som de vanliga grenarna.

6-åringen fick en lextion i vad "tjuva" betydde och gick sen glatt och hjälpte mig med det jag missat dessförinnan.

Men intressanta sorter har jag lyckats inhandla. Jag har tydligen köpt på mig en blåaktig bifftomat. Ska bli intressant att se hur den tar sig ut om den får växa till sig och mogna som den ska.

Bevattningen sköter ju vädrets makter så vackert dessa dagar men värmen och solen lyser med sin frånvaro. Så framtiden får utvisa om det blir ett lyckat tomatår eller inte. Jag är i alla fall glad att jag chansade och försökte. Glädjen i att se det rara guldet växa fram är en fröjd.

Fullvuxen grovarbetare

Sommar

Fåglarna kvittrar

Alla fönster står på vid gavel

Vindens svaga bris far genom huset

Folk sitter ute i sina trädgårdar

Det är midsommardag och för en gångs skull har värmen varit här

Kvällen närmar sig

Men ännu vill ingen krypa till kojs

Alla vill njuta ännu en stund

Passa på för kanska är snart regnet här igen

Men, tänk nu inte på det

Låt dig fyllas av glädje och lycka, sommar och sång.

Glad Midsommar alla bloggläsare!

Ord

Jag förstår dig precis! Det är nu, här i mörkret när jag vaknar och alla andra sover, som tankarna kommer och orden flyger runt i mitt huvud. Jag tar fram min anteckningsbok och min penna. Jag ser inte hur jag skriver för jag vill varken tända lampan eller stiga upp för risken att väcka någon. Jag vill bara ligga här och skriva ner allt jag funderar på. Så jag fortsätter att skriva i blindo och hoppas att orden fastnar och blir läsliga när timmarna gått. 

Men orden måste få komma ut. Ut ur mitt huvud. Tankarna som flyger och far. På hur livet är och kan vara. På allt man går igenom. På hur ingen egentligen fullt ut kan förstå en annan människas liv och leverne. Men att man ibland vill att någon tar en på armen, ser en i ögonen och uppriktigt frågar "Hur mår du?", " Hur står det till?". Någon som uppriktigt undrar och som sen har tid att lyssna på ett svar. Ett svar som kanske inte bara är "Tack, bara bra", "Tack, allt är fint!". Ibland vill man bara svara "Det är för j-ligt", "Jag mår skit", "Jag har så ont", "Jag känner mig så ensam". Det är inte för att vara obekväm och elak, inte för att såra. Men det behöver komma ut. Men oftast gaskar man upp sig och svarar "Tack, det är bara bra, jag mår fint". Fast vetskapen om att någon frågade kan göra hela skillnaden. Vetskapen om att där finns någon som bryr sig, som ärligt undrar, någon som finns där när man är beredd att öppna upp och berätta om allt man vill säga. När man förstår att någon finns där. Någon som lyssnar utan att låta orden påverka för mycket, utan bara lyssnar i det där tomma rummet som finns i oss alla. Där vi har möjlighet att möta en annan människa fullt ut. Inga värderingar eller bedömningar utan bara idel öra. Det är sällan vi har tid med det. Vi har så mycket annat för oss, tvätt som ska tvättas, disk som ska diskas, TV som ska tittas på, mat som ska lagas. Att sätta sig ner och bara vara, att hinna mötas, det tar vi oss inte tid till. Livet rusar på och så har det gått 43 år.

Men tänk att ord kan betyda så mycket. Ord kan såra och och förstöra men ord kan även växa och blomma ut till något vackert. De kan läka en sårad själ. Ett litet, litet ord kan betyda så mycket. Ett "Hej!", "Vi ses!", eller ett "Förlåt!" kan göra hela skillnaden. 

Jag älskar dig, tack för att du finns och för att du lyssnade!

Förståelse eller missförstånd

Jag önskar jag kunde skriva en bok om hur det är att känna sig missförstådd. Att inte förstå och att inte kunna tolka saker på ett rimligt sätt. Jag tror att med en sådan bok skulle kanske någon kunna få en inblick i en värld som inte alla befinner sig i. En värld som jag så väl känner och som jag tror min son befinner sig i. En värld som också har varit min och som fortfarande är det ibland. När jag inte klarar av eller glömmer bort att jag kan välja att stiga ut och komma bort från det ställe som skapar alla olustiga känslor. När jag ofrivilligt tvingas stanna kvar i mitt huvud och i min kropp där osäkerheten, rädslan och otryggheten bor. Där tårarna flödar och det känns som alla vill mig ont. När ingen förstår och jag känner mig ensamast i världen. Den stund när jag mest av allt önskar att någon ville sätta sig in i mina goda intensioner. Försöka förstå. När jag vill känna trygghet, kärlek och medmänsklighet.

Här och nu

Jag kan inte påverka och göra ogjort det som har varit.

Jag vet ingenting om vad framtiden bär med sig.

Det enda jag har att förlita mig på är detta här och nu.

Mina tankar är bara tankar.

Mitt ego talar till mig, inte alltid med mitt bästa i tanke.

Jag kan välja om jag vill lyssna på det.

Jag kan välja om jag vill andas in och ut och i varje andetag låta känslorna passera, komma och gå.

Förändring är det enda vi kan vara säkra på.

Ett samtal

Tänk vad ett samtal kan betyda mycket

Ett möte med en annan människa

Fysiskt eller bara virtuellt

Där utbyte av händelser, tankar, känslor förmedlas

Där två individer får dela en stund i livet

Det kan vara omvälvande

Skrämmande

Fasanfullt

Nyskapande

Underbart

Vackert

Eller bara väldigt förlösande

Ett sånt samtal som du kommer bära med dig länge

Ett sånt samtal som betyder mer än du någonsin kunnat tro

Ibland kommer de

Ibland dyker de upp

Ett samtal som bär oss in i framtiden

Nu kommer den åter

Våren som vi har väntar på.

Sakta, sakta blir det långsamt vamare,

Även om nätterna fortfarande är kylslagna,

Och vindarna kalla.

Trots det, så lyser det stora runda, gula, klotet på himlen från en blå himmel.

Ibland, i alla fall...

Och sakta, sakta börjar växterna sticka upp sina små tentakler som för att känna om det är varmt nog.

Några är modigare än andra.

Vissa går före och visar vägen.

Säger: Kom, det stämmer, våren är här! Låt oss gå upp ur den mörka underjorden.

Låt oss gå upp och leka, bli kära, kramas, föröka oss.

Låt vår storhet blomma ut och låt oss bekänna våra riktiga färger.

Så tänker kanske vårens första blommor,

Som skänker oss glädje och lycka.

När våren nalkas och vintern får ge vika,

Låt kalven i dig hoppa ut,

Och känn det gröna gräset spira.

Vakna upp och ge dig ut på nya äventyr.

Låt livet skänka dig ny kraft.

Våga ta emot värmens energi och rikedom.

Njut, njut, njut...

Yoga Girl

Rachel Brathens bok "Yoga Girl - att finna lycka, skapa balans och leva med ett öppet hjärta" är pur glädje och lycka rakt igenom. Inte på någott glättigt och jobbigt vis utan bara underbart befriande. Texter som beskriver hennes egen resa, som inte varit spikrak samt yogainstruktioner och de korta recept på mat som är mycket lätta att ta till sig gör det så väldigt bra. Inga pekpinnar och inget som får dig att se ner på ditt eget liv. Bara skönhet och njutning. Jag kan erkänna att jag inte trodde jag skulle gilla den så mycket som jag gjorde. Tre dagars sporadisk men fokuserad läsning senare så kan jag säga att den var väl investerad. Visst, det är inte alla förunnat att bo på Aruba, eller åka världen runt och bli fotograferad på vackra platser. Men jag kan här i min kalla vardag drömma mig bort och låta mig inspireras och sen inse värmen som finns inuti mig. Glädjas åt närvaron att vara här och nu. Tacksam för att vakna och leva ännu en dag. Andas, andas, andas...

Sockerdetox

Jag har haft Fredrik Paulúns bok "50 genvägar till ett sockerfritt liv" ett tag i min ägo. Det har varit andra böcker som kännts mer intressanta att läsa. Tills nu. Förra söndagen såg jag dokumentären Sockerfilmen "That sugar film" på SVT Play och blev nyfiken på sockerdetox. Inte för viktens skull, men för humöret, hjärnan och min hys skull. Kan det påverka mig på ett positivt sätt att minska sockermängden? Det går bara att finna ut på ett sätt, genom att testa. Så denna väl valda påskvecka började jag. Hur tänkte jag nu? Gigantiska påskägg fylldes dagligen med lösgodis på jobb. Underbart lösgodis som jag bara fick ignorera. God fika med smaskig chokladkladdkaka valdes också bort. Det har i fyra dagar gått förvånadsvärt bra. Jag har ätit två ägg, en banan och nötter till frukost. Luncherna på jobbet älskar jag och äter alltid massor, huvudrätt, sallad och knäckebröd med smör. Den enda skillnaden var att jag bytte lingondrickan mot vatten. Och på kvällen var det att tänka lite annorlunda och fylla pannkakan med spenat, chèvre, lök, fröer och annat lite matigare, som ett exempel. Jag gjorde värmda äpplen med kanel för att få något sött till dem, men jag var så mätt efter mina två crépes att det fick bli efterrätt istället. Svårast har varit den mentala biten. Vad ska vi fika på nu? Vad ska jag baka? Och att vara "udda" och utanför gemenskapen. Känslan av vad andra ska tänka? Varför ska hon vara så speciell. Vill inte behöva försvara mig. Men allt det sitter egentligen bara i mitt eget huvud. Jag behöver inte snacka så mycket om det. Förmodligen känns det så för att jag fortfarande behöver övertyga mig själv med att fortsätta. Hittade en underbar bok i stan idag. Den fick följa med hem. "Sockerfritt" av Sue Quinn. Med korta, enkla recept och fina bilder. Nu löser det sig med fika och ersättningar. Här finns massor av tips och idéer. 

Kura skymning

Att denna stilla morgon sitta och titta ut genom fönstert får mig att tänka på "kura skymning". När jag söker på nätet finner jag en perfekt text och mer behöver inte sägas utan endast läs det: http://humanismkunskap.org/2012/12/19/kura-skymning-skymningstimmen/

Att ersätta prylar

Inte med andra prylar men med annat att göra, fysisk aktivitet.

När prylarna inte längre finns där så finns inte heller behovet att ta hand om dem eller att organisera dem.

Då kan jag istället göra något annat, t.ex. spela ett spel, göra yoga, gå en prommenad.

Om jag byter ut samlandet mot något aktivt kommer jag få ett annat liv än det jag är van vid. Jag kommer att lättare kunna bryta prylarnas förbannelse och få bättre fysik på kuppen. Win-win med andra ord!

Texten till detta inlägg är inspirerat av att jag läste bloggen Minimalisterna.se och den lånade boken "Var sak på sin plats" blev en passande bild.

I samma stund strålar genom molnen

I samma stund som den skarpa strålen bröt genom molnen träffade den henne och hon föll hastigt ner med en kraftig smärta i sitt vänstra ben. Rädslan spred sig i hennes bara kropp när hon sakta hasade sig framåt och med hjälplös och sargad blick tittade upp på förödelsen runt omkring henne. Nog hade hon försökt föreställa sig hur detta skulle kunna bli men aldrig i sin vildaste fantasi hade hon trott att det skulle kännas så här. Detta var bara början. Ännu hade inte förlamningen nått resten av hennes kropp. Ännu hade hon kvar sin tankeförmåga, sin viljestyrka, sitt hopp. 

En kraftig smäll hördes och tåget skakade till innan det plötsligt saktade in och stannade. En oangenäm, stickande doft spred sig i kupén och alla passagerare började tårögt hosta. I högtalarna hördes "Mind the gap" upprepade gånger då högtalarsystemet hade hakat upp sig. Sen blev det helt mörkt. Conrad plockade snabbt upp gasmasken ur sin väska så fort han hörde första smällen. Han visste vilken panik som skulle uppstå när strömmen gick. Runt om honom hörde han barnens rädsla och föräldrarnas uppskärrade försök att lugna sina barn trots att de var lika förvirrade och rädda.