Tänk vad lätt det är att se saker annorlunda när du själv inte är mitt i dem.
Står på tåget som kör så fogligt som det ska. Fram till dörrarna kommer en kvinna. Hon är måttligt stressad. Hon muttrar och tittar irriterat ut. Kollar i gången och beklagar sig när tåget saktar in trots att ingen station är i sikte. Det känns som om hon tycker att tågföraren borde veta att hon är stressad och därför borde köra fortare.
Jag som inte har någon tid att passa, inga barn att hämta, står lugnt och väntar. Har lust att säga till henne att jag tror att tågföraren nog gör allt i sin makt för att ta oss från punkt A till punkt B på snabbaste och säkraste sättet. Att hon med sin attityd endast skadar sin egen kropp och förpestar sin omgivning. Att hon knappast får tåget att köra snabbare med sitt agerande eller sina tankar och ord. Men jag väljer att stå tyst.
När vi tio minuter senare är framme kan hon inte snabbt nog komma av. Jag kommer strax efteråt. Hon springer i rulltrappan, vilket jag också gör då det är min dagliga motion. Jag tror inte att hon tänker på sin dagliga motion i det läget.
Snart försvinner hon ur min synvinkel och jag fortsätter lugnt framåt..
...tills jag kommer runt hörnet och ser att min buss står vid hållplatsen och väntar. Då springer jag de sista meterna!
