Vad vet vi egentligen?

Varje dag när jag går från tåget till bussen så sitter hon där vid övergångsstället.

Hon sitter lutad mot en låg mur med bylsiga kläder och nu senast med en filt om kroppen.

Tror jag, för i ärlighetens namn så tittade jag ju inte så noga.

Hon sträcker vänligt upp muggen och tittar bedjande på oss som går förbi.

Ingenting vet jag om kvinnan som sitter här.

Det talas mycket om tiggarna.

Att de alla är organiserade av någon farlig organisation.

Att de snyltar på vår välfärd.

Om vi kan skyller vi gärna allt vårt eget elände, det vi tycker är farligt eller läskigt på det som är främmande och okänt.

Och vi har väldigt svårt att tänka oss att vi själva skulle kunna hamna i samma situation.

Men bakom varje människa finns en egen historia.

Ett livsöde som är värt att uppmärksamma.

Om denna kvinnan känt att hon haft ett annat, bättre val än att sitta här och tigga, så tror i alla fall jag att hon hade valt det.

För som någon tidigare sagt, om det vore så lukrativt, fantastiskt och bra att sitta och tigga i kylan, mörkret, regnet, då skulle väl vi alla göra det. Eller i alla fall så många fler.

Om denna kvinnan hade samma möjligheter som jag, att bo i ett hus i ett land med utbygd välfärd, all gå till ett välavlönat arbete fem dagar i veckan, få tillbringa helger och kvällar med sina barn, så tror jag inte hon hade valt att sätta sig där hon nu sitter.

Är hon hungrig?

Är hon trött?

Hur ser hennes familjesituation ut?

Var är hennes nära och kära?

När träffade hon dem senast?

Vad vet vi egentligen?

Varför stannar vi inte upp och frågar?

Varför ser vi henne inte i ögonen?

Ger henne lite vänlig, mänsklig värme och medmänsklighet.

Är det för att genom att göra det så känns vår egen lycka och välgång inte lika bra längre.

Vi blir påminda om världens orättvisor.

Att vissa inte lever i samma trygghet som vi själva.

Att vi gör för lite och dömmer för fort.

För att vi vet så lite och kvinnan som sitter på trottoaren och tigger...